När så mörkret omsluter gården största delen av dygnet, regnet ligger tungt över nejden och många av oss tänt ljus över alla de som inte finns mer under Allahelgona lägger sig ett lugn över en gård som på sommaren är så fylld av liv och rörelse.

Kanske är det också för att det snart är årsdagen för min och hästarnas inflytt på gården som närmar sig, men nog har man många tankar om tidens gång just under november månad. Det är som om ett mentalt bokslut för detta år gås igenom och en sak är säker – allt är i stadig förändring. Det kanske inte syns på ytan vid första glans, men inget är som förr och så här kommer det aldrig vara igen.

Vissa saker är uppenbara. Vårt vackra ridhus har ”landat” och med det ett ypperligt underlag efter att många häst- och människofötter trampat och rört ihop den blandning av klenflis och sand om till en början aldrig verkade vilja sätta sig. Nu kommer gäster med såväl hundar som hästar och gläds över skydd från regn, rusk, snö och vind. Tre hästgrupper har blivit två. Hubert och Sayonara som i tre år (fyra? tiden går så fort, så jag minns faktiskt inte exakt…) gått tillsammans har splittrats och går numera i varsin hage tillsammans med nygamla vänner. De hamnade lite utanför då Hubert tyckte pojkarna var läskiga så han fick lugn och ro med Sayo istället. Men vi blir ju lite färre med tiden, så nu var det läge att försöka med en ny lösning. Och visst älskar Hubert stona, medan Sayo är lycklig över att få vara med sina gamla killkompisar. Alla glada och nöjda.

Och nog går åren för allt och alla på gården. Ja även för de tvåbenta faktiskt, även om jag själv inte tycker jag blir äldre än 25. Någonsin. Vilket inte är sant mer än i min skalle. Husen har fått sig en omgång färg som fräschar upp då tidens tand tufsat till den gamla färgen. Det ”nya huset” eller ”nya boden” är ju inte helt nytt ändå när man tänker till. Matte har fått lite färg hon med, tack vare resor till solen lite då och då. Det kan hon behöva. Så syns kanske färre rynkor med lite tur. Och räknar jag så inser jag att 1 januari 2024 är nästan hälften av mina hästar 20 år eller äldre. Det märks förstås med lite krämpor och trassel. Även om vi kämpar på och mår bra just nu så tar ju tiden slut en gång för oss alla vilket ligger sådär i bakhuvudet under en grå novembermånad. Särskilt är det min favorit Knasen, den lilla gula fluffbollen till fjording, som gått vid min sida i 19 år (Jösses!! vart tog tiden vägen???) som fyller mina tankar. Han har drabbats av tandlossning – kindtänderna, och har svårt att äta. Hjälp får han förstås både av mig och veterinär, men nu inser jag att mitt lilla lyckopiller kanske inte är odödlig ändå.

Men så händer också saker som förnyar och gör nytt liv. Det var ett hästjobb att få bort alla granar och gallra ut alla konfliktbestånd på gården. Det var det värt. Nu har björken och de andra lövträden fri lejd att breda ut sig och ljuset kommer in till nya marker. Precis som det ska vara på Lövslätten. Ordningen bland träden är återställd till både min och djurlivets glädje. Och nog är det ganska kul ändå att följa vår nyinflyttade bävers framfart med sin damm och sin iver att hjälpa mig (jag låtsas det i alla fall) fälla den ena björken efter den andra. Hen verkar dela upp de fällda träden i mindre bitar också så nu behöver inte jag avgöra vilka björkar som ska gallras ut för ved framöver. Det gör bävern åt mig.

Det var när regnet var som värst i slutet av sommaren som bävern dök upp. Först trodde jag att det ”bara” var översvämning i vår lilla bäck vi brukar gå över på vår morgonrunda, hundarna och jag. Men när vattnet aldrig försvann började jag fundera och fann snart att vi hade en nyinflyttad som byggt utan bygglov på gården. Arkitekturen är dock strålande och jag förundras över ingenjörstalangen hos detta sällsamma djur. Nu har det blivit ett dagligt mål för promenaderna att se vad som hänt under natten i bäverns egna lilla paradis. Nog ska jag sätta en bänk här till sommaren, så man kan se vattenspegeln och förundras över hur sällsamt djurlivet på landet är, och hur allt ständigt förändras i såväl det stora som det lilla.