ute

av

Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤
Annons
av

Vackert är det i alla fall

Det är tungt med allt vatten och foder, att behöva mocka om och om och om igen för att allt ska vara mysigt för hästarna. Tvätta täcken, släpa pellets in i stallet i halvmeter snö, kämpa med halmbalar som frusit fast och ploga, ploga och åter ploga. Jag blir ju än sneare i kroppen än jag redan varit. Särskilt av mockningen. Har man hållit på med det varenda dag i över 25 år sätter det sina spår. Och inser dessutom att jag kämpar runt med en skottkärra som jag ärvde år 2004. Den håller än. Det är kvalitet det. Men jag har två andra – behövde bara nya däck. Så nu är de beställda i alla fall.

Men det är ju så löjligt vackert……

Det väger upp en hel del – även om jag tycker det är minst lika vackert, och bra mycket härligare när det är vår! Det ser kanske lite skitigare ut, snön gör allt rent och klart och ljust. Men å andra sidan är det bra mycket lättare att gå och solen värmer sådär vansinnigt skönt just på våren. Och ljuset kommer tillbaka – det som är viktigast av allt. Solen!

20180428_1113213309558771248029836.jpg

Hästarna också verkar det som…..

 

av

Kamp i snön

Ja nu vart det minsann täcken på! Precis som jag kommit fram till att det räckte med snö och sportlovsäder så sätter snöandet igång på allvar. Nu har vi över en halvmeter snö här – mycket av det kom i natt. På tvären i blåsten. Så föll temperaturen på det.

Det var bara till att pulsa omkring i snöyran på morgonen för att se till att alla hästar fick ordentligt med mat och vatten. Och vara tacksam för förberedelserna – täcken på. Alla hästar fick för säkerhets skull också vara inne en stund igår för att vara starka och pigga för utevistelse i snöväder.

Det blir lite lustiga mönster på hästar som rör sig mycket när de har täcken på. Men bra att det finns täcken när det behövs!

Efter frukost får man komma in i myset. Lovar! ❤ Alla hästar kommer in en sväng i stallet idag – för att få det där lilla extra som var och en kan behöva en sådan här dag. Det uppskattas!

Lustigt. Trots väder och vind och att hästarna är hungriga som bara den sker ingen maktkamp om maten. Såta vänner är såta vänner- även när det blåster kallt. Hur var det nu med all den där aggressionen vi människor är så måna om att upptäcka hos hästarna? Varför ser vi inte den enorma vänskapen lika tydligt? (man ser det man letar efter antar jag vilket får mig att undra varför vi letar så efter fel och brister när 99,9 % a det hästar gör är helt fenomenalt gulligt, snällt, vänskapligt och socialt).

Själv passade jag på att i vanlig ordning pussa och gosa på var och en -försäkra mig om att deras blick är klar, att det inte finns ett spår av ”painface”, att täckena satt som de ska och att ingen var blöt och trött. #welovehorses

Sedan blev det ny halmbal i lösdriften så att de har att pilla på. I vanlig ordning blev det stort partaj och hej hopp och studs när balen ställdes in. Och ska vi se det på den positiva sidan får hsätarna kondisträning av sig själva idag – i en halvmeter snö vandrade de till slut iväg mot andra änden av hagen – många hundra meter bort, för att se om de kan hitta en god gran att tugga på. För att komma i full fart när jag ropar in dem igen – för stallmyset.

av

Täcken på?

Nu har jag hållit på och tvättat täcken i två veckorst tid, om inte lite mer ändå. Det är inte ofta vi använder dem. Och tur är väl det. För det är sannerligen inte ofta jag tvättar dem.

Jag är en sådan där knäpp hästägare som är övertygad om att de forskarna säger också är sant – att hästens päls är den bästa värmehållaren och att det slår även det bästa täcket du kan tänka dig vid kyla. Men vätan är det värre med, och vinden. Om det både blåser och regnar/snöar då åker täcken på. Lättare varianter så att hästen inte ska behöva hindras i sin rörelsefrihet. Det oroar mig nämligen – att hästarna ska bli stela i bogarna av att täcken hindrar deras naturliga gång. Det kan aldrig vara nyttigt. Det finns också alltid en risk att en häst rullar runt och fastnar i sitt täcke – antingen att det är för tight så att hästen inte kan ta i och komma upp eller att de fastnar i täcket med ett ben. Det är inte heller en sak som jag tar lätt på. Hästar ska skyddas från skador så gott det går.

Äldre hästar kan förstås behöva hjälp med att hålla värmen när kylan sätter in. Och sjuka eller riktigt smala individer. Jag är itne rätt för svett – så här klipps inga hästar. Är de i god form får de heller inte så lång päls – däremot tät. En sådan päls är oslagbart effektiv. Reser på sig när kylan sätter in så att ett luftlager skapas som håller isoleringen värre än värsta isolermaterialet.

Men nu var det verkligen dags för täckena att gås igenom och få sig en rejäl tvätt och impregnering. Skitiga täcken är än värre för hästarna då de blir tunga, stela och obekväma. En del spännen hade gått också. Jag undrar varför man måste göra så dåliga spännen nuförtiden – de där snabbstpännena fram är jättebra tills de går sönder -vilket de gör typ jämt här i mitt stall i alla fall. Annat var det förr! (jag vet att jag låter som en gammal surkärring – bjuder på det! :-D) ) Vissa av mina täcken är över tjugo år gamla. Det är lite coolt faktiskt att de kan hålla så länge. 

Vissa täcken har förstås gått sönder direkt. Inte för att de varit i dålig kvalitet, utan för att jag då haft hästar som busat med varandra och rivit sönder täckena. Då spelar det ingen roll vad man har för märke eller för kvalisort. En häst har sönder det en häst vill ha sönder. Så är det med det.

av

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

av

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.

av

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport