Humpty Dumpty sat on a wall

Humpty Dumpty had a great fall

All the kings´ horses

and all the kings´men

couldn´t put Humpty together again

Ibland händer det omöjliga. En till synes fullt frisk häst, i det här fallet en OS-vinnare och en atlet av Guds nåde, trillar ”oförklarligt” död ner på marken och dör under sin ryttare. I tidningen Ridsport spekulerar vissa om det är överträning, om hästar verkligen vill hoppa (det vill säga att hoppning i sig är djurplågeri) och mycket annat stolligt. Istället för att se – att detta faktiskt händer. Jag, och fler med mig, har upplevt det live och det är en fruktansvärd händelse som sätter djupa spår i själen.

I mitt fall var det runt juletid. Jag hade varit med min dåvarande sambo på Kungliga Djurgården och ätit lunch med min älskade familj. Vi väljer att resa hemåt via Liljansskogen och det nu nedläggningshotade Östermalms Ridskola och SFK. Det är mycket bilar och det går i sin lugna mak. Vid sidan om vägen går en ridled upp mot skogarna. Där rider en tjej med en häst på väg från stallarna. Hästen ser glad ut och jag, som är passagerare, betraktar det vackra ekipaget. Plötsligt faller hästen ner och fastnar liggande.

”STANNA!” skriker jag till min sambo. Jag springer ut i högklackat i snömodden upp mot hästen som ligger ner för att se om jag kan hjälpa till. Jag berättar snabbt för den chockade tjejen att jag är hästvan och kanske kan hjälpa – för hästen reser sig inte! Den sprattlar och vi funderar på hur vi ska hjälpa den. Den ligger med benen uppåt i en backe och vi tror att det kanske är sadeln som hindrar den från att komma upp. Jag ringer mina mentorer för att få råd – vill inte att någon av oss ska skada oss. Men mitt i samtalet, inser jag och ryttaren, att hästen dör för oss. Den kommer inte att överleva. Ryttaren får istället ringa sin veterinär som kan komma ut på plats och dödförklara den. Vilken chock! I och för sig för mig, men tänk er ryttaren…. Hon hann berätta att hon haft hästen sedan den var en treåring och att den nu var åtta. Den höll på att sättas igång efter en lindrig infektion, och skulle skrittas. Men då den kändes så pigg och satte iväg lite, lät hon den jogga på lång tygel uppför backen – tio minuter från stallet. Den hann bara halvvägs….

Världens vackraste Ninja, en häst jag fick förmånen att känna ganska väl, gick också bort knall och fall en morgon när hennes ägare skulle morgonfodra i stallet. Ninja var en korsning mellan halvblod och welsh mountain och en fläckig skönhet som älskades så högt av sina mattar att hälften skulle vara nog för en hel livstid. Trots all den fina vård, och trots att hon inte precis tränades så hårt hände det omöjliga. Jag skulle snarare påstå att den damen hade allt hon önskade av livet, och så bra en häst någonsin kunde ha det. Ändå hände det och veterinären, när hon väl kom ut, kunde bara konstatera att hästen inte längre var i livet. Hon var i Nangiala…… Ninja var i sin bästa medelålder, inte ens i närheten av att få ett grått hår. Vila i frid, vackra Ninni! Vi saknar dig än. Så det händer, vare sig vi vill det eller inte. Det kan hända din häst i hagen i morgon, om något är fel där inne. Kanske är det hjärtat, eller så sprängs en pulsåder, eller så blir det hjärnblödning som tar bort våra käraste vänner. Sådant är livet, för folk och fä.

En brasklapp skickar jag i rena farten också till alla de som säger att hästar inte vill jobba och att all form av sportridning skulle vara dåligt för hästen. Vad skulle ett flockdjur göra utan en uppgift? Få ganska tråkigt misstänker jag. Inte tror jag, (snarare jag vet att det inte är så), att jag plågar min häst när jag ber den galoppera i full fart uppför en backe, eller när jag löshoppar eller hoppar mina hästar. De tycker det är kul att leka, roligt att få en uppgift de är bra på och framför allt gillar de fart och fläkt. Att det sedan finns en enorm problematik med sättet vi tränar hästar på, utrustningen vi använder, och de förutsättningar en del hästar får jobba under – det är en helt annan femma. Detta problem är något vi måste arbeta med, kontinuerligt. Men – det är faktiskt ett problem som gäller människor också. Jag tycker om (nej rättare sagt älskar) mitt jobb. Samtidigt finns det folk som hatar sina, som tvingas till att jobba för andra under vidriga omständigheter, och rent slaveri är vanligare än någonsin. Det betyder inte att ett uppdrag, en mening med tillvaron och att få nyttja de talanger och förmågor som vi har (hästar eller människor) är fult eller fel. Tvärtom. En häst är snabb som vinden, klok som en encyklopedi och har en själ som en ängel. När de får använda dessa otroliga förmågor till att dess sanna potential får de både själva ett bra liv, och ger glädje till andra. En sådan individ ska bemötas med all den respekt som de förtjänar.

Därför – vila i frid vackre stolte Hickstead. Vilken enorm insats du gjorde, och hälsa mina vänner i Nangiala. Du var en kung bland hästar som fick många att inse vilken enorm kraft och förmåga som ni har. I Nangiala har ni det bra. Där springer ni fritt över evigt gröna ängar, busar med varandra och far över stockar och stenar, precis som hästar gör när vårsolens strålar skiner som bäst och den stora sommarhagen äntligen går att beträda. Jag passar samtidigt på att skicka en tacksam tanke till alla hästar som burit mänsklighetens historia framåt. De har burit, släpat och dragit oss fram till den bekväma tillvaro vi lever i idag. Utan hästen, hade historien inte sett ut som den gjort. Att hästen idag i princip enbart används som sportdjur ska inte ligga den till last, snarare tvärtom….  Som sådan skänker hästen också enorm glädje och en själslig dimension som är svår att återfinna någon annanstans i samhället.