Den snälla hästen som går på ridskolan och som aldrig opponerar sig mot något. Den gulliga lilla ponnyn som nästan låter dig hänga den uppe i taket i svansen. Är det det som är idealet när vi söker den perfekta hästen? Kanske är den hästen i sig mindre lycklig, och mindre i sin idealvärld, än vad vi någonsin kan ana. Hippson tar upp ett ämne jag själv berört i den här bloggen på ett ypperligt sätt i den här artikeln.

Forskarna menar att vissa av de väldigt fogliga hästarna mår riktigt dåligt för att de är i ett stadium av inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet är ett tillstånd då en individ ger upp, inser att de inte har makten att förändra de obehagliga betingelser vari de lever under och bara står ut. Hästar i detta stadium släpper upp ryttare även om ryggen ömmar så den känns som den håller på att gå av, låter sig tränsas även om bettet nyper och sliter i munnen, låter sig sporras utan att reagera nämnvärt. De slutar svara på något och kommunicerar väldigt lite med omgivningen. Varför skulle de, när de inte kan påverka något ändå? 

Nu är nog inte alla hästar som är fogliga det för att de är drabbade av inlärd hjälplöshet. Många hästar tycker nog om oss människor och står ut med oss ändå! 🙂 även om vi gör lite fel ibland. Men den häst som inte kommunicerar och som verkar lam, den är det då något skumt med. Troligen är den inte född sådan…..

I Hippson tar man till och med upp det faktum att en hel del inlärningsmetoder där ute på ”marknaden” faktiskt har som syfte att få hästen att stå ut med allt obehag som vi kan tänkas ge dem. De ska tåla påsar över huvudet i timmar, broms och driv samtidigt (vilket blir då rätt för en häst – framåt eller stopp? Ingetdera….), inte reagera över det som de egentligen vill reagera för och mycket annat. Väldigt intressant och skrämmande äme – som varje hästmänniska borde läsa in sig på ordentligt.

Under ett antal år har jag mer och mer förstått vad den gode Leslie Desmond försökte berätta för mig. Att de ”döva” och alltför tama hästarna är farliga och att de själva inte mår bra. Farliga för – att när de väl vaknar så slår de slint. Jag är övertygad om att hon har rätt och jag ser och förstår det alltmer. Det var inlärd hjälplöshet hon talade om, det som jag själv gjort som grej att försöka undvika till varje pris. Det har lyckats tror jag, över förväntan. För ibland kan jag tycka att de har lite väl många åsikter, mina goda djur. De talar och tjattrar och snackar konstant. Alla och envar. Vissa har det tagit tid för att komma ur skalet. Andra har aldrig lärt sig att sluta sig i det.

Jag är lycklig när min häst säger till att något är fel. Det är här som vi människor behöver en attityd som är förenlig med hanteringen av ett annat intelligent väsen. Om hästen, som i vanliga fall brukar tycka uteridningar är toppen, inte vill gå iväg. Är det istadighet, eller är det ett försök att berätta att något är fel? Jag kollar det sistnämnda. Andra lyssnar inte alls, utan säger hästen blivit istadig. Många med mig har fått lära sig läxan på det mest praktiska vis. Vi har sagt att hästen inte gör som vi säger, och får det inte att funka. När vi väl kommer till veterinären är hästen stenhalt. Idag är jag inte lycklig för erfarenheten precis. Men så här efteråt, många många år senare, kan jag säga att jag i alla fall är glad jag lärde mig läxan.

Bästa kvittot var nog den stackars människa som blev helt chockad över min unghästhantering när jag sadeltränade Isa. ”Jag förstår inte att du kan säga att du har koll på läget när du släpper kontrollen över hästen!” sa han när han tittade på vad jag gjorde och lyssnade på vad jag sa. Jag berättade att hästen alltid hade ett val när jag tränar in något nytt. Om den behövde gå för att vojlock eller sadel blev för mycket och kändes läskig, så var det helt okej. Jag tänkte då inte stoppa den. Alltid ge en väg ut, alltid ge ett alternativ så hästen själv får säga – okej eller – nej det där klarar jag inte. Det är bara att habituera vidare, hålla sig lugn och positiv och visa att det vare sig är farligt eller ont. Bäst är förstås när jag ser känslan i hästen och avbryter inträningen innan hästen behöver gå. Signalerna kommer innan. Men så timad är jag inte alltid.

En häst som själv får upptäcka att det är okej att bli sadlad, och inte tvingad, kommer heller aldrig bli rädd för sadeln. En häst som alltid får säga – okej – till en ryttare när han eller hon sitter upp, kommer också se till att du sitter kvar där så länge ritten pågår. Det är det som är att lyssna, som är att ge hästen ett val. Att låta den ha den makt över sitt eget liv och vad den utsätts för, så långt det bara går. Total frihet finns ju som bekant inte, inte i människovärlden heller. Vissa saker måste bara göras… .

Jag tror inlärd hjälplöshet också kan hjälpa både människor och djur i VISSA lägen. Jag tänker då på veterinära situationer framför allt. Det är enormt jobbigt när en häst faktiskt ”inte ger upp” ibland, och då är det lätt som hästmänniska att förtvivla. Förra hösten hade jag inne mitt fullblod flera gånger för en otäck sårskada som till slut fick opereras. Det var inte lätt att handskas med den damen när hon insåg att det vi gjorde skulle göra ont (det vill säga försöka undersöka och dränera såret som var farligt nära leden). Hon slogs för sitt liv, i hennes ögon troligen bokstavligen. Ingen inlärd hjälplöshet där inte…Jag slogs för hennes liv på andra sidan. Jag vann – tack vare modern veterinärteknologi och idag är hon frisk. Utan vård hade döden varit ett faktum.

Det kan vara jobbigt och balansen mellan att få fart på en inlärningskurva och utvecklingskurva på det sättet. Och ibland att kunna göra det som måste göras, även om det gör ont på hästen just då. Vad gäller träning och inlärning skulle nog många moderna lärare säga samma sak. Förr var det lättare. Då slog man ungarna med linjalen på fingrarna så det gjorde ont som f-n om de inte kunde läxan. Enkelt. Men det går att göra det på ett annat sätt- och det handlar om attityd, respekt och teamwork. Det gäller också hästar. Det ger så mycket mer i slutänden.

Jag ser fram emot den vidare forskningen i det här ämnet. Om det är något som handlar om djurskydd är det detta. Hästar som står stilla i sin box 23 timmar om dygnet utan att tossa omkring som dårar, som tål vidriga träningsmetoder utan att säga ifrån det minsta, och som hunsas hit och dit och bara står ut. Det är det inget som fångar upp idag. De ses som fogliga och snälla… och det är få som för deras talan.