Carl Hester

av

Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses

Annons
av

Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

av

Så ska Valegro hålla i längden

Den mest uppmärksammade hästen just nu – Valegro är en häst som har framtiden för sig. I alla fall om Carl Hester får bestämma. Och med tanke på att det är Carl som äger hästen ser de närmaste 9 – 10 åren ljusa ut för allas vår Blueberry, hästen som kommit att slå världsrekord i parti och minut de senaste åren. 

Fem tävlingar per år är det som gäller. Mellan dess rids hästen på bana, ut i skogen och går i hagen. 

Så vad var det nu igen alla de där påstod, de som inte ville släppa ut sina hästar i hagen? Att det inte går att förena med vinst? 

Kanske precis det som är förutsättningen – för en glad häst är en häst som kan prestera. 

Mer om Carl Hesters taktik för att få Valegro att hålla i längden kan du läsa om på Ridsport. 

av

Dujardin gör det igen – helt magiskt

Det blev återigen en ritt värd sina poäng i guld för det oslagbara teamet Charlotte och Valegro, och nu är den unga och välridande damen rekordhållare i alla de tre svåraste klasserna! 

Här kan ni se världsrekordritten: Topdressage. Där ser ni också förra rekordritten, utförd av Totilas och Edward Gal. Vi vet väl alla vad som hände sedan, med Totilas. Och han om något är beviset på att ett ekipage inte kan slås i två delar, och glänsa lika vackert för sig själva. En enhet är en enhet, unik i sitt slag. 

Det finns mycket att lära av att se videon med Charlotte – den ständigt lyfta svansen som aldrig någonsin slår, hästens behagliga ansiktsuttryck, lugnet i rörelserna, balansen, timingen och sitsen. Det finns så mycket att säga om det – men bäst är nog bara att se själv. 

Något att lära av, och apa efter. För det här, det här är ridning när det är som vackrast. 

Och om du vill lära dig mer om hur du blir som Charlotte, så kan du läsa mer från mästaren bakom fragången: Carl Hester, i Horse and Rider UK. han har för övrigt haft ett hemma-hos-reportage för något engelskt tv-bolag. Någon som har länken? Lär vara imponerande…. 

av

Em i dressyr – en uppvisning i framtidshopp

Så har ett otroligt intressant och spännande EM i dressyr och hoppning avslutats. Tack vare ”nya” och helt fantastiska ryttare har det också blivit riktigt trevligt att kika på mästerskapen, mästerskap som också kan ge en ryttare på en något lägre nivå många insikter och tankar. SVT gjorde ett förnämligt jobb i att visa finalerna – LIVE! Så glad jag blir och jag hoppas detta kommer att fortsätta. Nåväl, åter till saken.

Till att börja med finns det många olika ridstilar att bevittna. Vilka gillar vi, och varför? Själv är jag torsk på ekipage som verkar ha roligt tillsammans, och ryttare som verkligen hittar balansen. Jag tittar också väldigt mycket på vad hästen gör och inte gör, och hur den reagerar för vad som händer och sker.

I vissa fall verkar det finnas något extra. Kommentatorerna på SVT talade om magi, och jag håller med. Det finns en viss magi i vissa ekipage som är svår att beskriva. Jag tycker ändå Bo Jenå, förbundskapten, hittade rätt när han talade om att vissa ekipage uppvisar en relation som inte kan ersättas av något annat. Vi talar om att ryttare och häst ger allt för varandra, och har en sådan relation som gör dem unika ihop. Ett ekipage är en helhet, vars delar inte bara kan bytas ut. Han talade till och med om att det var en nyttig lärdom för dressyrvärlden – att det inte går att byta ryttare på en magisk häst bara sådär, och tro att samma magi ska kvarstå. Det är mellan häst och ryttare magin skapas, och de skapar en unik enhet. Vi talar om konst, som inte kan upprepas eller efterapas, för levande individer är unika och dess relationer likaså.

Vilka ekipage talar vi om här då? Jo självklart Charlotte Dujardin och hennes Valegro (även kallad Blueberry), till exempel. Den hästen verkar tycka att ryttaren är toppen! Jag kollade till exempel på Grand Prix Specialen som de red,  flera gånger för säkerhets skull. Inte en enda gång viftade hästen på svansen, eller knep med rumpan. Inte en enda gång verkade hästen brydd eller störd av vad som hände, eller vad ryttaren gjorde. Inte en fot sattes ner fel, allt var i säker takt. Valegro verkade hur cool och självsäker som helst, men också mycket aktiv och alert. Samspelet är helt enkelt grymt och för Charlotte verkar Valegro vara beredd att gå över eld och vatten. Det omvända verkar också gälla.

Nu har jag sett på FB att skötaren verkar stå minst lika högt i kurs. Valegro är omgiven av folk som verkligen verkar tycka om honom. Och det är ömsesidigt. Så glad jag blir då att också detta smittar av sig på banan, och att detta premieras. Mästaren bakom allt detta är Carl Hester, som inte är långt efter själv i resultatlistorna. Han lotsar sitt team så väl, och gläds över att hästarna mår bra, att de kan galoppera ärevarv i harmoni, och att det viktigaste – relationerna, fungerar väl. Det går inte att missa, om man följer deras FB-uppdateringar, vilket jag gladeligen gör! 

Charlotte liksom Carl Hester är mästare på att sitta väl. Båda sitter i en härlig balans, utan det minsta bakhäng. De hänger på och följer med. Den enda som kan mäta sig med deras ridförmåga vad gäller balans och harmoni tycker jag själv är Edward Gal. Även om hans häst har en bit kvar till ”forna tiders magi” som han uppvisade med Totilas. Vi har blivit bortskämda… Men Edward lotsar sin partner väl.

En glad överraskning var också Minna Telde. Jag måste erkänna att jag inte sett henne som någon superryttare tidigare. Duktig ja, men inte sådär proffsig som vissa andra. Men på küren fick hon också till det där magiska extra. Hon jobbade förträffligt fint tillsammans, med, och för sin häst! Och så fick hon betalt också. Hon red med hjärtat, och det gick rakt igenom rutan. Det gick verkligen rakt ner i hästens själ också för oj vad han dansade för henne. Vad lätt det såg ut helt plötsligt, vilken schwung de fick. Hejja Minna!

Så kanske det är på gång ett paradigmskifte inom dressyren trots allt. Där vi förstår att relationen mellan häst och ryttare är det som ger mersmak, det vi vill se mer av. För det är där som magin ligger, i en relation mellan det vackraste och ädlaste djuret i världen, och en människa i balans och harmoni. 

Och i veckan har vi till och med sett härligt glada Team Hester-hästar busa i hagen – välförtjänt efter en sådan uppvisning. 

Nu är det EM i Fälttävlan. Inte mindre spännande det! Det osar medalj om svenska laget efter dressyren så nu anar vi framgångar. Det blir vad nästa blogginlägg kommer handla om – så klart! 

 

 

av

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport