Tingeling

Min Tingeling finns inte mer
av

Min Tingeling finns inte mer

Vi vinner livet varenda dag. Utom en. Den dagen kom alldeles för tidigt för Tingeling, gårdens finaste och mest älskade lilla russ. I över ett halvår kämpade hon mot PPID (Cushings), något jag också skrivit om här på bloggen. I över ett halvår kämpade jag med henne. Men så en lördagsnatt vaknar jag kallsvettig. Jag tänker bara på att jag måste ringa veterinären för att ta bort Tingenling. Att det inte finns någon återvändo. Tycker själv jag är larvig men insikten är så klar, så tydlig. Och visst är det så att hon ligger i boxen och inte kommer upp några timmar senare när jag går ut till stallet. Och jag ringer det där samtalet som gör så ont, så ont. Och jag gråter sådana där tårar igen, som bara kommer när jag verkligen inte vet om jag klarar av verkligheten. För det går ju inte att andas när ens vän har så ont så ont och jag vet att jag förlorar kampen. Jag vill ta över hennes smärta, så att hon slipper. Men jag kan inte, jag har ingen makt och jag vet att det bara finns en väg att gå. Och jag får stå kvar här med en tom grimma medan hon går över där på andra sidan där det onda inte når henne längre. Min Tingeling. ❤

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

(PS – Tingeling gick bort tidigare i år, men då jag inte skrivit några rader om hur det gått för henne här på bloggen, kommer det nu något sent – men ändå. Saknaden idag är minst lika stor nu som den var då…. <3).

Annons
av

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

av

Min egen lilla älskade Ior

Hej - jag är världens bästa Tingeling!

Tingeling är vår lilla Ior. Öronen fladdrar åt sidan och hon är så vän så hela mitt hästhjärta får klappning. Hon hänger med och vill allra helst bara få vara en del i flocken. Det går inte fort när vi rider, men det går säkert. Är någon osäker går det än lugnare.

Tingis tyr sig till folk med ro i själ och hjärta. De som har lugnet i sig själva och som verkligen ser henne. Hon är inte en häst som träder fram eller tar plats. Hon frågar försynt och hennes känsliga själ är något att hantera varsamt.

I vår värld är Tingeling världens bästa Tingeling. Ingen är som hon. Det finns ingen tryggare vän, eller en pålitligare kompis. Hon är där, helt och fullt. Jag tar med henne till ridbanan ibland när jag har lektion. Håller henne i grimskaftet och hon somnar snart brevid mig. Det händer inte sällan att hon smyger upp till min plats där jag sitter och ber om lite kli. Som tidigare läsare av denna blogg vet ni redan att jag mer än gärna står till tjänst med det. Det händer också att huvudet blir tungt och att hon somnar i mitt knä! I alla fall med huvudet. Det är en ära att få en sådan närhet till en individ, om så bara för en liten ponny.

Idag betydde Tingeling allt för oss och vi njöt av samvaron med en sådan vis liten tjej. Vi var ute på promenad i den fantastiska vårsolen och trots tossiga hingstar och lekande barn var hon lika vän och trygg som vanligt. Pyssel var extra mys och parkeringen vid pallen varifrån vi sitter upp var som den brukar – helt exemplarisk (där har ni något att lära, kära häsisar som inte fattat hur man gör än – se och lär säger jag bara…. :-). Sedan tog vi Tingis på promenad, en favoritsport som hon behärskar bättre än någon annan. Det är hennes grej och hon njuter av varje steg.

Nu står hon och underhåller våra gäster i hagen. Hon är med, även där. Hon låter sig fotograferas och pussas av en liten tjej som antagligen tycker Tingeling är den finaste ponnyn hon någonsin sett. För det är hon verkligen, vår egna lilla Tingeling.

Men det finns ibland en sorg över henne, en onåbarhet som är svår att rå på. Hon är som Ior, lite sorgsen, men ändå väldigt social och go. Men vem kan klandra henne? En känslig själ i en russkropp blir ofta missförstådd…. Hon har inte alltid haft det så lätt. Men Tingis är vår vän, och hon ger så mycket tillbaks.

En mysig promenad i vårsolen, hur tryggt som helst