Vi vinner livet varenda dag. Utom en. Den dagen kom alldeles för tidigt för Tingeling, gårdens finaste och mest älskade lilla russ. I över ett halvår kämpade hon mot PPID (Cushings), något jag också skrivit om här på bloggen. I över ett halvår kämpade jag med henne. Men så en lördagsnatt vaknar jag kallsvettig. Jag tänker bara på att jag måste ringa veterinären för att ta bort Tingenling. Att det inte finns någon återvändo. Tycker själv jag är larvig men insikten är så klar, så tydlig. Och visst är det så att hon ligger i boxen och inte kommer upp några timmar senare när jag går ut till stallet. Och jag ringer det där samtalet som gör så ont, så ont. Och jag gråter sådana där tårar igen, som bara kommer när jag verkligen inte vet om jag klarar av verkligheten. För det går ju inte att andas när ens vän har så ont så ont och jag vet att jag förlorar kampen. Jag vill ta över hennes smärta, så att hon slipper. Men jag kan inte, jag har ingen makt och jag vet att det bara finns en väg att gå. Och jag får stå kvar här med en tom grimma medan hon går över där på andra sidan där det onda inte når henne längre. Min Tingeling. ❤

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

(PS – Tingeling gick bort tidigare i år, men då jag inte skrivit några rader om hur det gått för henne här på bloggen, kommer det nu något sent – men ändå. Saknaden idag är minst lika stor nu som den var då…. <3).