Rutiner. Kanske ett tråkigt ord för många, men för mig och många med mig har det en frigörande effekt. Då behöver man nämligen inte ta beslut hela tiden, något som tröttar ut hjärnan och upptar tankeförmågan. (Det kan man t ex läsa om här: https://www.scientificamerican.com/article/tough-choices-how-making/). Med rutiner så behöver jag inte fundera – beslutet är taget för länge sedan och det går i gamla banor.

Mina morgnar är sådana, mina kvällar likadana. De spenderas i stallet, så klart. Och jag utför mina sysslor på ungefär samma sätt så att jag vet att jag inte glömmer något, även om jag funderar på annat: på en häst som mår lite sämre eller ser lite glåmig ut, på vad jag behöver köpa in framöver, på hur jag kan utveckla verksamheten och på hur jag själv kan bli bättre på det där med hästar.

Det senare har jag fått lite hjälp med på senare tid – jag fick nämligen en liten push på att jag skulle göra upp planer och mål – kortsiktigare och långsiktigare – för var och en av hästarna. Se där – då har man tagit ett par beslut till som bara är att följa. Då kan jag träna vidare med mål i sikte utan att hela tiden fundera på vart det är jag är på väg och vilken häst jag ska prioritera just nu. Det ger också frihet och tid, och inte minst motivation!

Och inte tror väl jag att det kommer att bli så att planerna går i lås, och att vi sätter alla mål. Ett har ju redan kraschat så här bara veckan efter att jag satte den. Vår arma eos gick och drog på sig en muskelbristning som hette duga och där försvann en möjlighet att gå framåt. Istället kom tankar och funderingar på hur vi bäst hjälper honom nu så att han mår bra och får vila upp sig ordentligt och hur vi så småningom, på andra sidan nyåret, kan sätta igång honom igen. För vi hoppas ju han repar sig snabbt, men vet också att det där med muskelskador kan bli långvariga historier som man ska ta det försiktigt med så att vi inte gör honom illa i ivern att få igång honom snabbt. Allt måste få ta sin tid.