Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Annonser

Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.