Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

Annonser

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Ridning som friskvård

Äntligen, äntligen äntligen.

Som ni säkert hört har man till slut konstaterat att ridning är friskvård. Att det skulle behövas så lång tid och så många turer är ju bra märkligt. Umgänge med hästen och ridning används ju alltmer som terapiform, även om vi i Sverige (som vanligt?) är tiotals mil efter till exempel Danmark där man kan få ridning på recept.

Så vad i hela friden gör hästen som inte är friskvård, om den till och med kan hela?

Nåväl. Nu är ridning friskvård i alla fall vilket inbegriper att alla de med vettiga arbetsgivare också kan göra avdrag för viss ridning i friskvårdsbidraget.

Men vad är det då som räknas in? Framför allt är det ridning på ridskolorna. Där är det uppenbart att pengen kan användas utan att Skatteverket har några synpunkter. Det har däremot varit lite mer oklart vad som gäller när man vill använda bidraget till verksamhet runt sin egen häst.

Nu kommer dock i alla fall en del besked från Skatteverket. De säger att privatlektioner är ok. Men inte på egna gården och kvitto krävs. Dessutom får pengen som betalts inte överstiga tusen kronor. Ridhuskort kan också betalas med bidraget. Men som sagt – ta ett specat och helt vitt kvitto (det hoppas jag ni gör annars också!).

Däremot är körningen inte avdragsgillt enligt friskvårdsbidraget. Men det måste väl ändå bli nästa steg????

Mer om detta kan du läsa om i Tidningen Ridsport, bland annat.

En sann hästmänniska i en liten kropp

En sann hästmänniska kan se ut hur som helst, vara i vilken ålder som helst och det går att hitta hästmänniskor överallt. Det handlar om en inställning, en kärlek till hästen och en förståelse för hästen som väsen. En sann hästmänniska löser också risken att förlora sin fyrbenta vän, på ett konkret och praktiskt – och inte minst lyckat! – sätt.

En sann hästmänniska kan vara så liten som sex år gammal och komma på att om man sjunger för och pratar med sin favoritponny så blir han gladare.

En sann hästmänniska kan trots sin litenhet bestämma sig för att få köpa sin favoritponny, som annars skulle sålts någon annanstans, och samla in ”riktiga” pengar i en hink. Och lyckas på en och en halv vecka.

Läs storyn om fantastiska Bella, en sann hästmänniska, i Hippson

Fritidsintresse ställs mot djurens väl i storstan

Nu är det fullt med diskussioner i hästvärlden om den blivande regeln att hästar ska få en ökad rörelsefrihet i sin vardag. I augusti smäller det. Då ska hästar i allmänhet få gå ute varje dag och kunna ha en hage som är stor nog för alla gångarter.

Senast den 16 februari 21010 publicerades en mycket intressant och belysande artikel om fenomenet i SVD som du kan läsa här. Där finns också en länk till en artikel om problemen med att ridskolornas farhågor om att barnen inte ska kunna rida på skolorna framöver.

Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i praktiken. I media diskuteras i alla fall problemen med hagtillgång i storstaden och för de ridskolor som finns där. Argument för och emot utegång haglar. De som vill ha det som förr påpekar skaderisk, att hästarna tas hand om väl ändå och att de har det bra. Ett stort argument mot utegången är också att der blir omöjligt för barn och ungdomar i storstäder att rida.

De som vill ha utegång bygger sin argumentation både på forskning om hästens naturliga behov av social kontakt och rörelse och etiska skäl. Ingen trivs i en bur det knappt går att lägga sig i. Flera inlägg i media har även behandlat frågan huruvida ridning och hästägande är en mänsklig rättighet eller inte.

Här står lätt djurskyddet mot de mänskliga rättigheter vi anser oss kunna ta oss och livskvalitet för de tjejer och grabbar som rider på ridskolor i staden. Jag tycker inte att deras rätt till en fantastisk fritid ska negligeras på något sätt. Däremot är frågan hur problemet ska lösas.

För att inte släppa ut hästarna är inte bara dåligt för hästarna idag. Det är också en tradition som har en tendens att gå i arv. Om ridskolebarn lär sig att hästar är varelser som står uppbundna i ett snöre när man inte rider dem, blir synen på hästen mycket märklig. Dessa hästar beter sig inte heller riktigt som hästar som får vara just hästar största delen av dagen.

Det kanske är här problemet ligger nu när nya regler kommer till? Okunskapen verkar vara stor. Många av oss har börjat våra karriärer inom hästeriet på en ridskola. Jag är en av dem, och en av de som gick på ridskola i stan där hagtillgången var obefintlig. Om man bara ser och upplever sådana hästar vet man inte vad de heller KAN vara, i en bättre miljö.

De hästar som är på sådana ridskolor är inte sådana hästar jag jobbar med idag. Jag har fått lära mig mycket efter att jag slutade, om man säger så. De hästar jag har idag vill röra sig, vill vara med folk och har en helt annan mentalitet än de jag upplevde som liten. Om barn ska lära sig om häst ska de också få träffa hästar som är sunda, friska och välmående – på alla sätt. Det inkluderar inte minst hästar som får röra sig fritt och vara med sina artfränder utan att kontrolleras i vartenda steg av en människa. Här har ridskolorna lång väg att gå….

DET däremot är en mänsklig rättighet att få uppleva. För en sund och frisk häst som vårdas utifrån sina egna förutsättningar och inte mäts efter vår måttstock. Det är en upplevelser som man inte glömmer i första taget. Det är lycka, det.

Släpp hästarna loss – det är vår. För hästens, framtida hästars och barnens skull! Släpp också för guds skull till mark åt ridskolorna. Hästar kräver arealer. Så är det bara!