Nu är det fullt med diskussioner i hästvärlden om den blivande regeln att hästar ska få en ökad rörelsefrihet i sin vardag. I augusti smäller det. Då ska hästar i allmänhet få gå ute varje dag och kunna ha en hage som är stor nog för alla gångarter.

Senast den 16 februari 21010 publicerades en mycket intressant och belysande artikel om fenomenet i SVD som du kan läsa här. Där finns också en länk till en artikel om problemen med att ridskolornas farhågor om att barnen inte ska kunna rida på skolorna framöver.

Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i praktiken. I media diskuteras i alla fall problemen med hagtillgång i storstaden och för de ridskolor som finns där. Argument för och emot utegång haglar. De som vill ha det som förr påpekar skaderisk, att hästarna tas hand om väl ändå och att de har det bra. Ett stort argument mot utegången är också att der blir omöjligt för barn och ungdomar i storstäder att rida.

De som vill ha utegång bygger sin argumentation både på forskning om hästens naturliga behov av social kontakt och rörelse och etiska skäl. Ingen trivs i en bur det knappt går att lägga sig i. Flera inlägg i media har även behandlat frågan huruvida ridning och hästägande är en mänsklig rättighet eller inte.

Här står lätt djurskyddet mot de mänskliga rättigheter vi anser oss kunna ta oss och livskvalitet för de tjejer och grabbar som rider på ridskolor i staden. Jag tycker inte att deras rätt till en fantastisk fritid ska negligeras på något sätt. Däremot är frågan hur problemet ska lösas.

För att inte släppa ut hästarna är inte bara dåligt för hästarna idag. Det är också en tradition som har en tendens att gå i arv. Om ridskolebarn lär sig att hästar är varelser som står uppbundna i ett snöre när man inte rider dem, blir synen på hästen mycket märklig. Dessa hästar beter sig inte heller riktigt som hästar som får vara just hästar största delen av dagen.

Det kanske är här problemet ligger nu när nya regler kommer till? Okunskapen verkar vara stor. Många av oss har börjat våra karriärer inom hästeriet på en ridskola. Jag är en av dem, och en av de som gick på ridskola i stan där hagtillgången var obefintlig. Om man bara ser och upplever sådana hästar vet man inte vad de heller KAN vara, i en bättre miljö.

De hästar som är på sådana ridskolor är inte sådana hästar jag jobbar med idag. Jag har fått lära mig mycket efter att jag slutade, om man säger så. De hästar jag har idag vill röra sig, vill vara med folk och har en helt annan mentalitet än de jag upplevde som liten. Om barn ska lära sig om häst ska de också få träffa hästar som är sunda, friska och välmående – på alla sätt. Det inkluderar inte minst hästar som får röra sig fritt och vara med sina artfränder utan att kontrolleras i vartenda steg av en människa. Här har ridskolorna lång väg att gå….

DET däremot är en mänsklig rättighet att få uppleva. För en sund och frisk häst som vårdas utifrån sina egna förutsättningar och inte mäts efter vår måttstock. Det är en upplevelser som man inte glömmer i första taget. Det är lycka, det.

Släpp hästarna loss – det är vår. För hästens, framtida hästars och barnens skull! Släpp också för guds skull till mark åt ridskolorna. Hästar kräver arealer. Så är det bara!