Om du trodde att torkans år 2018 och de svårigheter som kom med den var över för att vi i år får ett bra höår 2019 så har du fel. Det är först nu man börjar se de verkliga effekterna. Till exemel att alltfler ridskolor har problem med ekonomin, och till och  med går omkull.

Häromdagen gick till exempel Johannishus Ryttarförening i konkurs. Beskedet kommer bara veckor efter att Sandåkra Ridskola gått ut med att de stänger verksamheten till hösten. Det är ett fall av flera likartade runt om i Sverige. Christinehamn har till exempel också haft stora problem och i december gick Horreds Ridcenter i konkurs. Fenomenet är dock inte nytt. Det finns en uppsjö med ridskolor som haft ekonomiska problem de senaste åren, som fått rekonstrueras och som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad. Orsakerna har varit många. Vissa har drabbats hårt av kvarka och andra smittsamma sjukdomar vilket gjort att de fått stänga ner verksamheten länge, andra har dragit på sig kostnader vid renoveringar de inte klarat av, med ytterligare andra inte har kunnat ta ut intäkter som stämmer överens med faktiska kostnader.

Frågan blir såklart hur det kommer se ut framöver. Kommunens stöd är viktigt för att ridskolorna ska kunna bestå, men nu väntar sämre tider ekonomiskt för alla kommuner i landet. Många kommuner dras med höga underhållsunderskott som måste täckas, och högkonjunkturen är enligt många på väg till en lågkonjnktur nationellt som internationellt. Det kommer inte gynna det stöd ridskolorna får. Regelverken och kraven på standard lär inte sänkas heller framöver. Numera verkar det behövas flera ridhus, en toppmodern anläggning och fem busshållsplatser inom de närmaste 100 metrarna för att någon ska vara intresserad av att rida (jag överdriver lite, men ändå – trenden går mot detta). Samtidigt ska det gärna vara billigt och full service på anläggningen för den som rider.

Det är kanske dags att tänka om. På många sätt. Vad vill vi ha för ridverksamheter därute – vilka krav kan vi ställa på andra och oss själva. Är verkligen ridsporten en ”folksport” och ska den vara det framöver? Vi i Sverige är i princip unika med vårt ridskolesystem men nu verkar verksamheterna vara hotade på många håll. Då måste vi våga ställa oss de mer tuffa frågorna – för vem finns ridsporten? Och vart finns hästarnas synvinkel i allt detta?