Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Annonser

Vinna över hästen?

Låt inte hästen ta över!

Det är du som bestämmer!

Du måste vinna över hästen!

Alla dessa kommentarer får det att mullra till i magtrakten på mig. Vad är det hästen ska ta över? Världen? Den som bara vill ha trygghet, kel, god mat och bli väl hanterad? Inte kommer den att sno din plånbok, ta bilen mot stan och sätta världen i brand i alla fall, om man inte håller den kort.

Jag bestämmer – helt klart. För det är jag som initierar allt som hästen får och kan göra. Jag stänger in den i en box, jag bestämmer när den ska få mat, vilka ytor den ska få tillgång till, om den ska bli väl behandlad, få kärlek, få gå ensam eller gå i flock med sådana den tycker om. Jag bestämmer när vi ska rida, vilket varv vi ska ta eller om vi ska rida ut. Kort sagt – jag bestämmer ALLT över hästen. Och den kan inte göra mycket mer än protestera om den tycker det är orättvist (jo hästar kan känna av orättvisa!). Då är man snabb på den sista – låt inte hästen vinna – det är du som ska vinna!

Exakt vad är det man ska vinna? Och vem är det som ska vara förlorare? Är det förlorare vi vill skapa av hästarna, där de tacksamt får ta emot brödsmulor när det passar oss vinnare. Vilket pris. Och vilket krig är det vi har vunnit, och vem startade det. Gräsätande sociala varelser som flyr hellre än fäktar kommer troligtvis inte att skapa något krig i alla fall. Har aldrig hört talas om det. Däremot vet jag att vi människor startar krig överallt där vi kommer – på arbetsplatser,  inom familjer, mellan familjer, mellan släkter, mellan byar, mellan länder och mellan hela kontinenter. Och vi har dragit med hästarna med i kriget, mot deras vilja. Det gör vi ibland till vardags också – drar in hästarna i ett privat krig mellan oss och dem. När vi egentligen borde söka partnerskap, respektera och vara lyhörda. Det man ger, får man. Och det finns egentligen bara förlorare på ett krig, särskilt inte mot en häst. Vi kan bara vinna striden. För en häst du krigar mot kommer aldrig bli en samarbetspartner, bara en marionett. En kuvad sådan.

Däremot kan man faktiskt jobba en hel det för att vinna över hästen på sin sida. Det kallar jag hästhantering!

Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com