Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.
Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.
Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.
För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.
Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.
För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.
Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.
Mer info:
Busenkelt! 