vinna

av

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.

Annons
av

Tips! Sök samarbete istället för konfrontation

Låt inte hästen ta över!

Det är du som bestämmer!

Du måste vinna över hästen!

Alla dessa kommentarer får det att mullra till i magtrakten på mig. Vad är det hästen ska ta över? Världen? Den som bara vill ha trygghet, kel, god mat och bli väl hanterad? Inte kommer den att sno din plånbok, ta bilen mot stan och sätta världen i brand i alla fall, om man inte håller den kort.

Jag bestämmer – helt klart. För det är jag som initierar allt som hästen får och kan göra. Jag stänger in den i en box, jag bestämmer när den ska få mat, vilka ytor den ska få tillgång till, om den ska bli väl behandlad, få kärlek, få gå ensam eller gå i flock med sådana den tycker om. Jag bestämmer när vi ska rida, vilket varv vi ska ta eller om vi ska rida ut. Kort sagt – jag bestämmer ALLT över hästen. Och den kan inte göra mycket mer än protestera om den tycker det är orättvist (jo hästar kan känna av orättvisa!). Då är man snabb på den sista – låt inte hästen vinna – det är du som ska vinna!

Exakt vad är det man ska vinna? Och vem är det som ska vara förlorare? Är det förlorare vi vill skapa av hästarna, där de tacksamt får ta emot brödsmulor när det passar oss vinnare. Vilket pris. Och vilket krig är det vi har vunnit, och vem startade det. Gräsätande sociala varelser som flyr hellre än fäktar kommer troligtvis inte att skapa något krig i alla fall. Har aldrig hört talas om det. Det har inte forskningsfolket som studerar hästarnas beteende heller. De ser samverkande individer som täcker upp för varandra och som arbetar ihop för överlevnad. Hästar kan inte tänka i abstrakta hierarkier, de har inte någon som ”bestämmer” i naturliga livet och de ser dessutom inte oss människor som några flockmedlemmar heller. Vi är antingen trevliga inslag i deras värld, eller otrevliga. Vilket vill du vara? Och hur skulle en person behöva vara för att du skulle vilja arbeta tillsammans med dem? Inte några despoter som ska ”vinna” hela tiden i alla fall- det tror jag inte. En sådan person skulle bara få en att vilja gå därifrån. Och då kan man ju enkelt tänka sig vad en häst skulle vilja göra i det läget.

Däremot vet jag att vi människor startar krig överallt där vi kommer – på arbetsplatser,  inom familjer, mellan familjer, mellan släkter, mellan byar, mellan länder och mellan hela kontinenter. Och vi har dragit med hästarna med i kriget, mot deras vilja. Det gör vi ibland till vardags också – drar in hästarna i ett privat krig mellan oss och dem. När vi egentligen borde söka partnerskap, respektera och vara lyhörda. Det man ger, får man. Och det finns egentligen bara förlorare på ett krig, särskilt inte mot en häst. Vi kan bara vinna striden. För en häst du krigar mot kommer aldrig bli en samarbetspartner, bara en marionett. En kuvad sådan.

Däremot kan man faktiskt jobba en hel det för att vinna över hästen på sin sida. Det kallar jag hästhantering!

av

Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.