Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

Annonser

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.