Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.