hierarki

av

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.

Annons
av

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

av

Vem är flockens ledare?

När jag var liten fick jag alltid höra att en hästflocks ledare var hingsten. Han hade högre anseende för att han var just hingst och han ledde sina ston till en säker tillvaror. Så intressant att tänka på det i efterhand – hur vi mäter andra efter vår egen måttstock. Eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle med en ganska strikt hierarki och en man på toppen (i alla fall oftast) så är ledaren i en hästflock också hingsten. Idag vet vi ju bättre. Ledaren är ett sto (givetvis…). Men vad utgör detta ledarskap och varför blir ett visst sto ledare över flocken?

Flockstorlek
Hästar anses vara haremsdjur. Det betyder att de kan se ut att vara extremt många i en grupp. Men den gruppen är egentligen uppdelad i mycket mindre grupper som var och en har en hingst och ett antal ston med avkommor. Avkommorna ses som barn i ett till två år, och vanligtvis lämnar de unga hingstarna flocken efter det. Stona stannar kvar. Ibland blir dessa en del av unghingstflocken, en flock som gärna stannar nära flocken, men som inte riktigt får vara en del av den. Varför inte kalla den för the bachelors?

Hästgrupperna interagerar ofta med varandra och bildar en jätteflock med band mellan grupperna. De bråkar sällan om de inte måste. De väljer dock sina grannar noggrant. Så länge utrymmet är stort och mattillgången tillräcklig utlöses sällan några stora bekymmer även om huvudflocken är riktigt stor.

Egenskaper
Ett ledarsto blir just ledare för att hon är värdig arbetet. Arbetet är i och för sig inte finare än något annat arbete i en flock, men det är ett viktigt arbete som kräver vissa egenskaper. Det har visat sig att ledarston blir det för att de har ett stort förtroende hos flockmedlemmarna, hennes agerande och utstrålning gör att hon blir respekterad. Hon förtjänar således sitt ledarskap och hennes kommunikation bygger på ett tydligt och klart språk.

Hon behöver också ha ett gott minne och vara intelligent. Det är hennes uppgift att komma ihåg och visa flocken bra betesmarker, vatten och vart det är säkert att vila.

Hingsten vaktbolaget
Hingsten å andra sidan har fullt upp med att bevaka sina ston. Han kan också styra undan sina ston om de kommer för nära andra hästgrupper. Han har arbetet att försvara gruppen. Men han är inte ensam om det. Om det behövs finns det sto-assistenter till hjälp. Dessa är inte desamma som ledarstoet. Hon behöver ju skyddas, så att ledningen inte försvinner.

Uppdelning av ”makten”
I en stor flock finns det hierarkisk ordning, men inte så strukturerad och triangelformad som vi gärna vill ha det. Flera individer har ett stort inflytande i försvar och i ledarskapet. Det kan också, och det är inte ovanligt, vara att en häst kan flytta en annan häst som i sin tur har inflytande nog att flytta den tredje hästen. Men se – till vår förskräckelse kan sedan den tredje hästen ibland flytta undan den första hästen. Det stämmer inte alls med vår tanke om hierarki. Men då hästar inte kan lästa maktstrukturteorier, hur fulländade de än verkar vara, så bryr de sig inte om det alls.

Måste vi vara dominanta?
Det talas oavbrutet om ledarskap och att få lydiga hästar och att vara en bra ledare över en häst. Ofta menas implicit att vi måste vara dominanta och starka. Detta kommer igen i mängder av teorier, gärna populära sådana som också innebär snabba förändringar, då till det bättre är det tänkt.

I naturen betyder sådana handlingar – att visa dominans – på att den andra hästen ska fara och flyga. Men i våra träningsprogram är det inte möjligt. Vi visar dominans utan att låta hästen gå sin väg. Det ger ett svårt läge för hästen, och hjälper inte till med inlärning. Tvärtom.

Ett bättre sätt, och ett hållbarare sätt, vore att så långt som möjligt eftersträva ledarstoets egenskaper. Hon förtjänar sin respekt tack vare att hon ses som pålitlig och en individ att följa.

Hela artikeln som denna information är hämtad från är skriven av Sue McDonnell, PhD och går att läsa här. För att få tillgång till artikeln behöver man vara medlem på http://www.thehorse.com, men det är helt gratis och ger också tillgång till mängder med forskningsartiklar om allt som handlar om häst.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr