En min betyder så mycket

Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.

Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.

Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.

Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.

 

Mer info för du på:

https://www.theguardian.com/science/2016/feb/10/horses-can-recognise-human-emotion-new-study-shows

Annonser

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Om bytesdjur och rovdjur

Håller på att reda ut begreppen om bytesdjurs- och rovdjurstesen inom hästvärlden. Tänk att det kunnat bli så knas, så att många faktiskt springer omkring och tror att vi människor upplevs som farliga monster i hästarnas värld. Och att detta i princip är en instinkt som inte kan släckas ut. Jag vet inte vad jag ska säga om det riktigt, mer än att det är väldigt märkligt i så fall att mina djur kommer på visslingar, inte ens reser sig upp när de sover liggandes och jag kommer och hälsar, att de glatt släpper upp mig på deras rygg för en tur ute i skog och mark. Än märkligare är det väl då att när jag tappar balansen, så stannar de så att jag inte faller av (de borde verkligen ta chansen). Och jag är fullt medveten om att mina hästar inte är de enda precis, utan det är nog så hästar gärna gör om de har en bra relation till människan.  Nåväl – det blir en längre text om detta senare. 

Vad jag främst ville dela med mig var en härlig liten text om det där met byten och rov som jag läste i en blogg i anslutning till att jag söker fakta om just detta. 

Njut och läs detta blogginlägg!

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

Subjektiv syn på konfliktbeteende

 

Hur tolkar vi en situation där en häst gör motstånd mot en människa som hanterar den? Det har ett team av forskare med Sara Nyman i spetsen försökt att ta reda på. I en studie lät de tränare, veterinärer och domare se på när en häst (filmat) longeras. De skulle sedan gradera hästens motstånd, eller konfliktbeteende, och sedan också beskriva vad det var de såg egentligen.

Resultatet är intressant. Tränare tyckte att konfliktbeteendet var mindre ”illa” än de andra grupperna, i alla fall i allmänhet. De olika grupperna, och individerna med för den delen, beskrev också samma situation på väldigt olika sätt. Där en nämde att hästen inte accepterade bettet tilräckligt väl, sa en annan att det hårda trycket i tömmen ledde till spänningar i hästen. En tredjedel av de intervjuade argumenterade för att det var hästen eller utrustningen som skapade konfliktbeteendet. Intressant! Det betyder att två tredjedelar faktiskt inte gjorde det. 

I slutsatsen som Nyman ger av sin studie talar hon om  att en ökad kunskap om inlärningsteori skulle vara nyttig ur ett djurskyddsperspektiv…..

Ett längre utdrag ur studien kan du läsa här

Den sanna vännen hjälper i nöd

Det är knappt så jag hinner lägga in ett inlägg om hästen som en bra vän så hittar jag en artikel om just hästens roll för oss människor. Artikeln handlar om en tjej vid namn Agnes vars far begick självmord. En av de faktorer i världen som hjälpte henne i hanteringen av sorg, känsla av besvikelse och övergivenhet, var hennes häst.

Det är svårt att kunna förstå hur det känns att vara i Agnes’ situation, för den som inte varit där själv. Jag kan bara att ana det mörker och den kamp som blir resultatet av att en förälder väljer att avsluta sitt liv i förtid, för de barn som finns kvar i den här världen.

Däremot har jag ju själv känt och upplevt andra saker som har varit tunga på sitt sätt. För mig har hästarna varit ett enormt stöd, ett stöd som jag nu försöker ge tillbaka något av. Vad hade jag gjort utan dem, när livet varit tungt? Här kan hästen, som inte besväras av svårigheter med hur de ska tackla folks historia, spela en enorm roll. Vad bryr sig en häst om hur din bakgrund ser ut, vilken social klass du kommer ifrån, eller hur populär, vacker eller smart du är? De backar inte heller undan för folk som har det svårt, utan finns där – här och nu. Det är en viktig och stor hjälp, där hästarnas helande kraft när nog så underskattad.

Den fina artikeln i SVD hittar du här. Bilderna säger mer än tusen ord.

Kloke Hans lärde oss mycket om hästen

Kloke Hans är kanske en av världens mest kända hästar, men inte på det sätt som husse och matematiker von Osten ville att han skulle bli.

Väckte enorm uppmärksamhet
Kloke Hans kom att väcka enorm uppmärksamhet för att han kunde räkna! Han kunde räkna ALLA de uppgifter hans ambitiösa husse gav honom. Räknetalen skrevs på en tavla och eftersom Hans själv inte kunde vare sig rita eller tala fick han istället skaka och vicka på huvudet för att visa vilket tal som var det rätta. Det tog fyra år för von Osten att få sin häst att bli så duktig som han var, men det hade fungerat utmärkt.

Husse räknade
Den stora uppmärksamheten lockade även forskare. Kunde en häst verkligen räkna? Så de började studera paret. När de bad ägaren von Osten att inte närvara blev hästen som förbytt. Helt plötsligt kunde hästen inte räkna alls. Detsamma gällde om svaret på ekvationen som ställdes upp var okänt för von Osten själv.

Fantastisk förmåga
Så istället för att se kloke Hans som en mästare i att räkna, kan vi idag räkna Kloke Hans som en mästare i att lära sig människans kroppsspråk. Det visade sig näligen att de små, små rörelserna som von Osten gjorde omedvetet när han ville att hästen skulle räkna respektive när rätt svar levererats påverkade hur många gånger hästen nickade. Och det på pricken!

Läser av människan
Kloke Hans är ett ypperligt exempel på att hästars förmåga att läsa av minsta lilla rörelse på vår kropp är enorm. Våra tankar får vår kropp att bete sig på ett visst sätt. Tänk på det när ni vill ha ut ett bra samspel mellan häst. skillnaden mellan kropp och tanke är för en häst inte så stor. De ser nästan rakt igenom oss, på ett minst sagt naturligt sätt.

Kloke Hans var nog inte klokare än någon annan häst på denna jord. Han var bara tränad ”korrekt”. Med det menas att hästen hade lärt sig att använda sina förmågor att tolka människan på det allra bästa sätt och motivationen verkar det inte ha varit något fel på alls. En sådan inlärning sitter för livet och blir mycket exakt, varje dag och i varje situation. Det blir ett samspel mellan häst och människa som bygger på förtroende och respekt.