Den sanna vännen hjälper i nöd

Det är knappt så jag hinner lägga in ett inlägg om hästen som en bra vän så hittar jag en artikel om just hästens roll för oss människor. Artikeln handlar om en tjej vid namn Agnes vars far begick självmord. En av de faktorer i världen som hjälpte henne i hanteringen av sorg, känsla av besvikelse och övergivenhet, var hennes häst.

Det är svårt att kunna förstå hur det känns att vara i Agnes’ situation, för den som inte varit där själv. Jag kan bara att ana det mörker och den kamp som blir resultatet av att en förälder väljer att avsluta sitt liv i förtid, för de barn som finns kvar i den här världen.

Däremot har jag ju själv känt och upplevt andra saker som har varit tunga på sitt sätt. För mig har hästarna varit ett enormt stöd, ett stöd som jag nu försöker ge tillbaka något av. Vad hade jag gjort utan dem, när livet varit tungt? Här kan hästen, som inte besväras av svårigheter med hur de ska tackla folks historia, spela en enorm roll. Vad bryr sig en häst om hur din bakgrund ser ut, vilken social klass du kommer ifrån, eller hur populär, vacker eller smart du är? De backar inte heller undan för folk som har det svårt, utan finns där – här och nu. Det är en viktig och stor hjälp, där hästarnas helande kraft när nog så underskattad.

Den fina artikeln i SVD hittar du här. Bilderna säger mer än tusen ord.

Hästar glömmer aldrig en vän

En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……

Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.

Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.

Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.

Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.