Perry Wood

Lite mer lästips kommer här. Perry Wood är en engelsk tränare som har en stor dos ödmjukhet, lekfullhet och inte minst lärdomar att erbjuda sina ryttare. Jag såg honom första gången runt 2007 och tyckte då han var helt fantastisk. Jag har också haft chansen att rida för honom och han plockar verkligen ut det bästa ur varje ekipage, med glädje! Det jag minns bäst var hur roligt det var! Så det blir nog till att köra iväg igen någon gång – han är i Västerås då och då.

Då och då dyker han upp i Sverige, och det är då en fröjd att kika in hans arbete med eleverna. Han driver också en blogg som du kan läsa här . Och än bättre – han har givit ut flera böcker, alla är de lika bra att läsa och väldigt intressanta för en dressyrryttare som verkligen vill samspela med en häst. Dessa kan du beställa via nätet, till exempel på Bokus. Det går ju också såklart att låna på biblioteket också. Så nu har ni att läsa i kylan. Själv tränar jag vidare i den djupa snön med mina hästar. Jag hoppas jag blir lika vältränad som de lär bli som de hoppar runt, som små kaniner, ute i snöyran. Det går minst upp till knäna på både mig och hästar. Världens bästa underlag!

Hästar glömmer aldrig en vän

En häst glömmer aldrig en god vän. Det gäller oss tvåbeningar också. De är precis så lojala mot vänner som man hoppas att en sann kompis ska vara. Och tack vare deras goda minne kommer de alltid ihåg en, oavsett hur många människor som passerar revy under åren. De ser helt enkelt människor som behandlar dem väl som kompisar, inte helt olika sina vänner som de tyr sig till i hagen. Men de behöver också positiv förstärkning för att etablera en vänrelation med oss människor. Som vanligt är det forskarna i Rennes som kommit fram till att detta gäller – och man får inte glömma att hästar aldrig glömmer en ovän heller……

Det här får mig att minnas en av mina fantastiska ridskolehästar – Ziwa, en häst jag kom att både tävla och träna mer än många andra. Hon var ingen lätt tjej. En vacker dam med mycket energi och nerv och en känslig vilket gjorde många reserverade och kanske till och med lite räddas. Det var inte alla som kom överens med henne men jag älskade den hästen något enormt. När det var dags för mig att köpa egen häst, ångrar jag till del att jag inte köpte ut henne. För hon var verkligen min vän. Jag grät när jag lämnade henne där, och jag tänker på henne ofta än idag.

Det hände att stallet möblerades om och jag visste inte alltid var hon stod. Jag behövde bara göra pussljud med munnen för att veta var hon fanns någonstans. Ett gnägg blev alltid svaret. Och om någon undrar om minnet är så bra egentligen kan jag säga att jag en gång, med min numera gmla fux, kom dit på en tävling. Det var åratal efter att jag slutat på ridskolan. Jag bad försynt att få gå in i det stängda stallet, och fick ett glatt okej. Omedveten om var hon var, gjorde jag mitt pussljud- och hörde direkt. Gnägget kom där och jag såg henne vända sig om. Det var inte lätt att lämna henne igen. För det kändes som jag svek en vän, vilket jag ju också gjorde på ett sätt, även om hon hade det bra där hon var.

Samma sak hände faktiskt än fler år senare när jag besökte en ridlektion där Ziwa var med. Hon stod bakom en pelare när jag pratade tyst med min väninna. Minen den hästen gjorde när hon försökte se runt pelaren för att se vart ljudet kom ifrån, värmde mig om hjärtat, men gjorde mig också lite sorgsen. Så nog har hästar ett fantastiskt minne. Och aldrig någonsin glömmer de en sann vän. Det är synd bara att vi människor inte alltid lever upp till den vänskap som hästar visar.

Mer om forskningen i Rennes vad gäller hästars vänskap med människan kan du läsa om här.

Att dominera en häst är att missbruka sitt ledarskap

Det menar i alla fall American Veternary Society of Animal Behavior i denna artikel.

Dominans används bland flockdjur för att få tillgång till en hona, mat om det finns för lite, eller bästa vattenplatsen. Det är oftast inte det som är problemet när det gäller problem i hanteringen av våra djur. Vad vi söker i träningen med våra husdjur är snarare att de villigt kommer när vi ber dem. Det är inte en dominanssituation – där tvång och underordning är det främsta syftet. Tvånget leder vanligen till att djuret blir oroligt och blir rädd. Hos hästar kan detta skapa ett flyktbeteende (det är så de överlever), som när det inte får utlopp kan leda till panik (min anmärkning). Det kan därför bli riktigt farligt att pressa ett djur under tvång för att få som man vill.

AVSA menar istället att de problem med beteenden vi ser hos våra tamdjur helt och hållet beror på inlärningsproblem – hos människan. Vi råkar förstärka det som vi inte vill ha, istället för att lyckas locka fram det vi vill ha. Positiv förstärkning är däför alltid att föredra. Lyckad inlärning bygger på att positiva beteenden förstärks. Om oönskat beteende kvarstår är det en stor poäng i att ta reda på varför de uppträder.

AVSA:s åsikter bygger på den beteendeforskning som finns idag.

Mer finns att läsa på deras hemsida

Reiner Klimke om rollkur

En av dressyrens tyngsta namn är Reiner Klimke. Han anses av många vara en av de främsta ryttarna genom tiderna. Huruvida det är sant eller inte är en diskussion för sig och en smaksak. Men, det är svårt att säga annat än att han har en meritlista bättre än de flesta – både som tränare, utbildare och som ryttare. Ett antal OS har förärats ett besök av den numera gamle gode Dr. Klimke. Att han är en fantastisk dressyrryttare är det svårt att argumentera emot.

Jag har haft äran att se Reiner Klimke tävla på Globen. Jag förundrades då, för många år sedan, över hur bra hästen gick. Men jag förundrades också över det faktum över att hans hand var så lätt, lätt, lätt att det syntes på långt håll. Tyglarna var helt utan tryck. Det hade jag aldrig fått poäng för på en tävling, oavsett om hästen gick i samma fina form. Det är så jag undrar varför.

Nåväl. Här är en video Reiner Klimke gjort om rollkuren. Han visar här skillnaden mellan en och samma häst i rörelse med en form i hyperflexion (inte överdriven…) och en häst som söker sig framåt-nedåt enligt den traditionella läran:

Jag lägger, för de som är intresserade, också in en video som visar Dr. Klimke själv under olympiaden år 1984. Ritten gav honom guldet. Notera gärna hästens form och ryttarens sits. Jämför sedan med dagens elit. Jag vet inte om utveckling alltid är bra – men det här är bra. Kolla!

Reiner stod som VM-segrare redan tio år innan detta klipp. Här är en bild. Notera formen även här. Sådant får vi inte se på ridbanorna idag…