Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

En legendar om djurskydd

Albert Vorn är en legendar inom hoppsporten. Han har nästan femtio års erfarenhet inom sporten, dels som internationell ryttare själv med bland annat ett OS-silver i samlingen, men också som tränare. Som det senare har han gjort avtryck, men kommer han att göra skillnad? Många av oss hoppas det, för vad han talar om är välfärden för hästarna. I det här inslaget uttalar han sig om problemet med djurskydd och hur det kommer sig att livet för hästarna inte blir bättre med tiden, snarare ibland tvärtom.

Numera kan nämligen vem som helst köpa på sig en fin häst och gå upp i klasserna. Det mesta inom ridsporten, menar han, handlar om vad ryttaren vill. Inte vad som är bra för hästen. Och det finns inget som stoppar någon helt utan kunskap om ridning och hästar att vara ute och tävla. Hör hans egna ord:

 

 

Gaspari kunde han

 

Gaspari – En svensk hingst som var något alldeles extra. Två OS hann han med tillsammans med beridare Yngve Viebke, samtidigt som han verkade som betäckande hingst under alla år – och fick 593 föl inklusive hela 13 godkända hingstsöner.  Han blev 26 år gammal.

Noterar formen på denna häst – inte riktigt det vi kanske ser idag på tävlingsbanan. Varför inte då? Formen är bärig, lätt och bara helt underbar. En inspiration även idag. Klippet hittade jag på Hippson. Läs mer om Gaspari på Hippson.

 

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

Du blir aldrig för gammal för ridsporten

I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.

Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von PongraczHiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.

 

nu är det bråda OS-tider

Det är livat här på gården. Stall renoveras inför hösten och vintern, eleverna tuffar på som aldrig förr och egna hästarna tränas så det står härliga till. Men det är inte det som ligger i fokus idag, så här när det snart är OS-sammandrag på TV:n. Det är ju de fantastiska landslagsryttarna i fälttävlan som vi tänker på här hemma! Vilka insatser! Nu hörde jag bara en del av dem på radio, och såg bara de allra sista ekipagen på kvällen. Men det jag hörde det berör en luttrad hästsjäl – för nu j-lar om inte media och allmänheten får upp ögonen för dessa fantastiska hästar. De kan ge oss OS-medaljer i morgon! De första i sådana fall.

Som lag har Sverige chansen till medalj. De ligger på tredje plats inför terrängen. Som individ har framför allt Sara Algotsson chansen – och en jättestor sådan! Hon leder nämligen tillsammans med eminente Ingrid Klimke! Helt sanslöst. Inte nog med det, en viss ung herr Ludwig Svennerstål, blott 21 år, är på väg att braka igenom i världseliten på allvar. Minns jag fel om jag skriver att han ligger på sjätteplats? Nåväl – högt som bara den är det i alla fall. Så nog är det bråda OS-tider, för mitt i allt stök med stall, elever och hästar finns en självklar sak att följa – på TV:n. Jag ska dessutom följa veterangurun inom fälttävlan – Mark Todd, som ligger grymt bra till på en vad jag förstår är en oerfaren häst. Han var min första fälttävlansidol i slutet av 80-talet när för-VM och sedemera VM gick av stapeln i självaste Stockholm.

Jag vet – jag blir lite fjantig i OS-tider och när det smäller till för de svenske i ridsportsgrenarna sitter jag och hoppar och skriker i TV-soffan som en toka. Sån är jag – tur att OS bara är vart fjärde år…

Jag verkar inte vara ensam precis. De sociala medierna formligen svämmar över av lyckönskningar och förhoppningar nu! Tydligen har till och med TV fattat att intresse finns. Lite sent sådär. För nu möblerar de om i programmen för i morgon i sista sekund och sänder hoppningen för fälttävlanslaget och individuellt i finaste SVT. Sicka sötisar! Tänk om de bara fattat det på en gång! Det är ju inom hästeriet det händer, om man säger så. Och som Sveriges största näst sport (detta mantra börjar kännas tjatigt men går tydligen inte hem i alla fall) är det faktiskt inte så konstigt att det kan trilla in en medalj eller två. Alla dessa småhjältar hemma – vissa av dem blir stora hjältar på banan en dag. Det tänker jag när jag tränar yngre också. Om de inte vill gå till eliten, så kommer de förhoppningsvis att ha ett stort, underbart och givande intresse för livet sedan också. Tänk vilken lycka hästar ger! Nu kommer kanske svenskarna i allmänhet att bli lyckliga också – om det blir medaljer. Det värmer för det kan vi behöva. Verkar inte finnas så många chanser den här omgången av världens absolut största idrottsevent.