Ja, så går tongångarna ibland när jag är ute med min vackra vita springare Tamara. Då vet jag att det är sant hästfolk jag stöter på. För de som gillar Urbino gillar känslighet, fart och fläkt!

”Min” Tamara är en dröm att skåda och också en av de vänligaste och arbetsvilligaste hästar jag någonsin stött på. Mitt aber är att jag kanske inte riktigt uppskattat hennes enorma inre förmågor förrän på äldre dagar. Men nu vet jag bättre. Det här är en häst, som är en ära att få ha i sin vård.

Urbino

Tamara är som sagt otroligt lik sin morfar Urbino till utseendet. Även hennes temperament och beteende avslöjar tydligt att det är dessa gener som slagit rot i hennes huvud och kropp. Så de som gillar Urbino (vilket verkar vara många här i Skåne!) missar inte att hon är en avkomma (om än i ”fel” generation) efter denne eminente hingst.

Inte nog med det. Urbinos och Tamaras historia möter också varandra, inte minst rent geografiskt. Urbino såg dagens ljus år 1962 på Gotland. Den lycklige uppfödaren hette Ivar Olofsson. Redan som föl köptes dock den vackra lilla hingsten av Flyinge. Men det var inte givet att han skulle bli hingst. Lillkillen var lite föööör liten. Han mätte inte mer än 159 när han var som störst (även om jag tycker det låter som en idealhöjd för en liten dam som jag på dryga 1,60…). Men det är inte det som är det förunderliga i historien. Utan det är att Urbino faktiskt började sin avel i Röstånga, där jag själv råkar bo numera, 08 som jag är från början. Hur jag hamnade här är en historia för sig, men också delvis av en slump. Här har också Tammy stått under fyra år.

Urbino stod på Nackarps Gård, bara ett par kilometer från mitt hem. Han flyttades så småningom till Halmstad, men Röstångaborna älskade hästen och ville ha honom tillbaka (klokt folk här i bygden! :-)). Så hit kom han åter efter ett par år, för att sedan turnera i Småland och Skåne. Det var en populär hingst, denna vackra Urbino.

Han var dessutom framgångsrik som få. 1546 ston kom att betäckas av hingsten. Efter sin död 1991 blev han tilldelad elit, postumt men ändå. Det råkar också vara samma år som Tamara föddes – år 1991. Elit tilldelades han för sina fina avkommor såsom Callaghan 460, Flamingo 481 (vem kommer inte ihåg honom!), Flyinge Tolstoy och Flyinge Bobby. Måste säga att Tamara är i gott sällskap, även om hon är en hoppehäst bland avkommor som utmärkt sig i dressyr. Det kanske är det som kommer ifrån Lemon, fadern.

Tamara

Tamara själv är en ängel och har varit med om mycket under sina 19 år på jorden. Jag köpte henne som häst för min hästskola för personer med särskilda behov i början av 2000-talet. Hon var en liten snäll häst, men inte igångsatt när vi fick henne. Valet föll på henne för att hon stod nära och för att jag instinktivt kände att hon var en härlig häst. Lite slump var det allt i köpet också, måste erkännas.

Tamara installerade sig snabbt på gården och gick snällt med barnen och blev starkare och starkare. En vacker dag när vi hade lektion skulle barnen rida över bommar. Tamara var lite pigg, men nog blev vi förvånade när hon tog fart över de fem bommarna som låg på skrittavstånd och hoppade alltihopa i ett enda gracilt språng. Givetvis blev det lilla barnet rädd och började ropa. Då satte Tammy fart än mer och barnet for av.

Hoppning!

Ingen skada skedd dock. Vi som var med häpnade snarare över TEKNIKEN! Vilken hoppetjej! hon formligen flög över bommarna. Sagt och gjort. Efter en tids löshoppning och inträning av hopperyttare lånades hon ut för hoppning och kom att tävla både det ena och det andra. Sedan blev hon tyvärr halt och jag lånade ut henne för avel istället. Hoppningen var inget alternativ längre. Än tråkigare är dock att avelsförsöken inte slagit väl ut. Även jag har försökt utan framgång. Det är en sorg, då Tamaras gener verkligen skulle glädja nästa generation. Tamara är en kompakt och ädel häst med fantastisk galopp, härlig känslighet och ett ambitiöst sinne. I sina glansdagar hoppade hon så att vi skojade om att det var en häst vi fick skjuta ner för att få att landa…. Något för alla att uppleva för alla som tycker att hoppning är kul.

Att uppskatta energi

Vad Tamara främst lärt mig genom åren är att uppskatta mjukhet och energi. Ingen kan dansa som hon om energierna är fel. Men ingen är så ljuv att rida när kropp och själ är i balans. Hon är en tydlig barometer för den som hanterar henne. Hårda nypor ger back i full fart. Mjuk sits och en behaglig framtoning ger finess å det härligaste. Hon är ständigt tillsammans med bästisen, Lilla W, som följt henne under nästan all den tid som jag haft Tamara. Jag köpte in dem med ett halvårs marginal och de fann varandra direkt. De är som yin och yang, black & white.

En häst som ger avtryck

De som mött och upplevt Tamara hänger kvar i min vänkrets. Hon är en häst som berör och hon har många fans därute. Hon har, och ger fortfarande, avtryck i människors själar. Inte minst i min egen.

Mer om Urbino kan du läsa om på Carolas Webbhörna – en mycket trevlig sajt för övrigt!