Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….