Peder Fredricson

av

Det finns bara ett rätt sätt i ridning

….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.

Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀

Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.

Här har du hans eget inlägg i Ridsport

Annons
av

Vinner Peder Jerringpriset?

Den som lever får se  och ikväll får vi se om Peder lyckas ta en dublett av Jerringpriset!

Hejar gör vi här hemma i alla fall! För nu har han ju en vinst, det som påstods saknas förra gången han vann…… Men det kommer bli ännu roligare att kika på Twitter om det nu blir Peder som vinner. Då kommer halva Twitter gå totalt bananas över oss korrumperade tonårstjejer (ja vi lär ju vara det vi som håller på med häst 😉 )

Själv tror jag mer på Sarah Sjöström egentligen och är grymt imponerad av hennes enorma insatser. Och blir jag ledsen om det blir någon annan? Knappast! Det är folkets pris, och det blir den som flest vill se på förstaplatsen. Oavsett är Peder EM-vinnare på hemmaplan. Och han är en av de största av förebilder – i sin hästhantering, i sin kärlek till sina hästar och sin sport och till sitt enormt etiska förhållningssätt till allt som han tar sig för. Och vi kan väl njuta av Peder och All In igen:

av

Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

av

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

av

EM i Göteborg, lördag och söndag

Vilken dressyrfinal det blev! Till skillnad från förra gången EM-hölls och då ingen presterade på topp fanns det flera ljusglimtar att verkligen titta lite extra på. Vår svenska Therese gjorde inte bara succé – har jag räknat rätt är hon först i Sverige med att klara över 80 % i küren också. Det är ju maklöst på sin första EM-start. Återigen – vilket ekipage. Sönke Rothenberger höll sen på att knocka hela fältet genom att rida så otroligt skickligt igenom sin kür. Allt såg lekande lätt ut och programmet var hur klurigt som helst. Vilka övergångar! Resultatet? Över 90%, en siffra som få någonsin föår uppleva. Ett sant världsresultat. Men se det gillade  ”tant” Werth – sist ut i klassen. Hon verkade mer taggad värre och till skillnad från fredagen så såg hon extremt fokuserad ut och satte vartenda steg på den vackra dressyrbanan. Och såklart vinner hon – med bara några tiondelar högre resultat än 22-åringen (!) Sönke Rothenberger. Rafflande värre!!!!

Under söndagens EM-final i hoppning blir det rafflande värre. Allas vår Peder klarar första rundan med darr på ribban – men felfritt. Hittills har inte Allan någonsin rivit ett hinder i ett mästerskap (inklusive detta mästerskap) och det är inte för inte de båda leder inför andra omgången. I ledning med 2,25 poäng för O’connor. Trea efter första omgången är Smolders med 5,52 straffpoäng. En rivning klarar Peder om han vill nöja sig med en garanterad andraplats. Men det är ju guldet han vill ha! Och det är såklart guldet han får till slut. En rivning och ett tidsfel gör ju ingenting till slut tack och lov.

För svensk ridsport är Peder jätteviktig – hans respektfulla, kärleksfulla och omsorgsfulla sätt mot sina hästar gör honom till ett flaggskepp för alla oss som försöker sprida god ridning, god hästmannaskap och god hästhantering. Jag hejade så fjärilarna knappt fick plats i magen. Jag hejade, och jag grät nästan när han vann – för att Peder var värd det så mycket – men också för att alla hästar därute är värda precis det som Peder, och vi andra hästälskare, ger våra hästar – en omvårdnad baserad på kunskap, inlärningsteori, tlaåmod och kärlek, och där de vet att de är trygga och aldrig kommer råka ut för eller utsättas för något som de inte kan hantera.

Stort, stort Grattis du fantastiske Peder, och du fantastiske All-In. Ni gör skillnad!

 

av

Jerringpris som berör

Stort Grattis Peder Fredricson för att du just fått det finaste man kan få i form av utmärkelse: Jerringpriset! Det är folkets röst och du tog en historisk seger – den var historiskt otippad och historiskt stor.

Inte sedan 1990 hade röstantalet varit så stort, och aldrig har man sett på maken till överlägsenhet. Du fick detta pris trots att du inte ens nämnts i årets sportkrönika, att ingen pratat om dig på förhand. I tv-sofforna fick dina konkurrenter plats. Inte du. Men nu är det Jerringpriset vi talar om – folkets röst. Inte de så kallade proffstyckarnas röst. Det är vår röst – din och min och alla andras. Alla hade samma förutsättningar att rösta.Det är därför priset är så fint. För att vi alla kan säga vårt. Alla de andra priserna är proffsens priser att dela ut. Vi som allmänhet har ett – Jerringpriset. Så grattis Peder för det finaste priset man kan få – folkets pris!

Du fick det för din ödmjukhet och ditt slit, för din 5 år långa matchning av häst bara för att få en enda chans till en os-medalj. Du fick det för att du höll nerverna i styr och för att du inte tog ett enda felsteg på hela denna väg – fem års matchning av häst för en enda tävling. Du fick det för att du berörde så många i somras – så många unga damer och herrar som inspirerades av dig. Äldre med! Som jag, som i vilken annan sport som helst i övrigt hade fått packa ihop sportbagen, men som i denna sport alltid kan komma vidare, framåt! Som tack vare dig fortsätter kämpa.

Du är en sann förebild – din hästhantering ett föredöme värt att kopiera. Det handlar om kärlek till hästen – om respekt, ödmjukhet, hårt jobb och fokus – om 24 timmars bra omvårdnad för de djur vi kallar partners i denna så unika sport. Om att träna, träna, träna och att det lönar sig att inte ge upp. Att vi inom sporten kan få den finaste utmärkelsen av alla vid 40+ ålder och mer än så. För att det är ett livslångt lärande att lära sig om häst och lära sig att rida och vi kan alltid, alltid, alltid bli bättre. Vi som röstat vet vad som ligger bakom dina framgångar. Du har tränat ett helt liv inför just detta. Vi som röstat vet vad du talade om där på podiet när du lyckligt gråtande tog emot ditt pris – om det perfekta samarbetet med ett djur så magiskt och så kraftfullt som hästens.

Tack för att du är en så stor inspirationskälla och förebild för alla gamla och unga, män som kvinnor, som dagligen kämpar för att bli lite, lite, lite bättre inom vår sport. Vi fortsätter drömma om våra framgångar, tack vare dig, – och vet att vi alltid kan komma vidare. Och du visar att för att lyckas behöver vi visa stor respekt för vår samarbetspartner hästen – vilket gör att vi har en stor respekt för andra oavsett situation – vi behöver besitta en stor ödmjukhet inför vad vi gör och- vilket gör att vi är ödmjuka i vår inställning till det mesta här i livet – och verkligen ha kärlek till vår sport och dess viktigaste subjekt – hästen – och  vårda den och sköta om den på bästa sätt. 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Precis som du.

 

GRATTIS till ett välförtjänt pris!!!!

 

 

 

av

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….