Europas bästa ryttarföredöme

Så har hon såklart gjort det igen – Ingrid Klimke. Tillsammans med sin fantastiske Hale Bob (Bobby) tar hon ytterligare ett EM-guld i fälttävlan. Denna kompletta, fantastiskt ödmjuke och skicklige ryttarinnan.

Det var inte många veckor sedan jag såg henne slå världsrekord i dressyrprogramsdelen. Den ritten går inte av för hackor!

Och nu tar hon alltså hem sitt andra EM-guld på raken.

Det som är Ingrid Klimkes signum är glädjen och samspelet med hästen. Hon fuskar inte. Det kan ni se själva:

Ett vanligt bett.
En remontgrimma.
Ingen martingal. Inget trams.
God ridning.
Inget mer. Inget mindre.
Så gör ett proffs.
Det är precis det här vi ska lära oss av. Det här är kvinnan som kan inspirera och lära oss hästvett!
Annons
Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

Ett fullblod till ridhäst

Ett fullblod till ridhäst

För inte så länge sedan tog jag hem en fullblodspojke till stallet. Det är en kille som gått på löp, men också använts som ridhäst. Fullblod är hästar som ibland möts med undrande blickar, men jag förstår absolut inte varför. Det måste nog handla om okunskap, för bättre hästar – och till bättre pris – är det nog svårt att hitta. För den som kan förvalta hästen väl.

För se – fullbloden, de är inte bara hästvärldens ferarris vad gäller snabbhet, de är också riktiga allroundhästar som lyckas med det mesta. Få fälttävlanshästar står utan fullblod i stammen, en hel del av dem är rena fullblod. Det där med att ha fullblod i linjerna gäller för övrigt hoppehästar och dressyrhästar också. Halvbloden ”Lättas” upp med fullblodslinjer, så kika i halvblodens stammar så ser du snabbt att det finns fullblod lite här och där. Det är ok i många stamböcker att blanda in just fullblod i linjerna. Och det finns många anledningar till det.

Det handlar både om fysiken men också mentaliteten. Det är lite roligt att höra att många säger att de är ”spattiga”. Något sådant fullblod har jag då aldrig stött på. Min uppfattning är att de är mycket schyssta och coola och till och med väldigt modiga.  Däremot har de en förmåga att reagera väldigt snabbt när det väl gäller. De är också uthålliga. Det är ju perfekt när man vill ha en hopphäst, fälttävlanshäst eller varför inte en bra dressyrhäst som reagerar snabbt för fina signaler.

HÄr är några exempel på framgångsrika fullblod och hästar med övervägande del av fullblod i sin stam inom ridsportsvärlden. Notera att det finns många, många fler.

Rembrandt – hade till största delen fullblod i sina gener och är en av de största fixstjärnorna på dressyrbanan med Nicole Upphoff i sadeln. De förändrade synen på hur en bra dressyrhäst skulle se ut och idag ser man fullblodsstammen i varenda dressyrhäst, även om inte fullt så många hästar är rena fullblod på dressyrbanorna. Men de finns de med. Sea Lord är en fd. racinghäst som idag går Grand Prix. Och både Eric Lette och Lena Lilja har haft fullblod på denna nivå här i Sverige. Ulla Håkansson lär också ha haft ett.

 

 

 

Touch of Class gick från den ena tävlingsbanan till den andra – från löpning hela vägen till OS-arenan 1976.

Gem Twist var en amerikansk och extremt framgångsrik hopphäst som vann grand prix-klasser med inte mindre än tre olika ryttare. Han klassades på sin tid som världens bästa häst. Förresten är 80 % av de hästar som finns med i deras Hall of Fame för hopphästar, just fullblod.

Inom fälttävlan är andelen fullblod stor. Deras atletiska förmågor kommer här helt till sin rätt. De är snabba och viga och mycket, mycket modiga. Här är de så många att det är lönlöst att räkna upp dem alla.  Vi kanske kan nöja oss med att säga att just fälttävlan är en fullblodsgren, och om hästarna inom denna gren inte är till 100 % fullblod, är den i alla fall till stora delar det. Det där vet varenda australiensare som är intresserad av sporten – de är också världsbäst på denna gren. 

 

För den som vill ha motor i sin häst, och människor som har svårt att förvalta en vaken och alert häst är fullblodet ett bra val. Med ett plus på galoppen och förmågan till samling kan den knapra ihop många poäng på en dressyrbana och inte minst hoppa hus. De är däremot av någon underlig anledning lite underskattade. De är därför ofta inte så dyra i inköp som ett halvblod.

Men kanske behöver en ryttare till ett fullblod lite mer kunskap och ett bra system bakom sin ridning/hantering? Fullbloden, har jag noterat,  har ofta en stark vilja, är lättlärda (på gott och ont!) och uppfattar saker mycket snabbt. De vill inte trängas in utan det är kommunikation som gäller, inte tvång (gäller iofs alla hästar men kanske fullbloden reagerar kraftigare på just detta med tvång och att låsa upp och begränsa….). Och kanske är det så att vissa ryttare därför tycker de är lite läskiga. Du har liksom inte kontrollen på ett fullblod – du jobbar fram överenskommelsen och får därför kontrollen, liksom hästen får kontrollen. Om ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag om just den energin och ser det härliga  att kunna kanalisera den till något gott.

Enda nackdelarna jag ser är matmängden (jösses vad ett fullblod kan proppa i sig mat!), deras enorma ilska om något gör ont (usch och fy vad eländigt det blir!), och deras tunna, tunna ben.

Det återstår att se hur långt vi – min fullblodsvän och jag – kommer i utbildningen. Men starten har varit ganska så bra, måste sägas. Vi trivs ihop och min nya förmåga är en samarbetsvillig, glad och tuff en, som är med på noterna. Det bådar gott för framtiden.

 

Ridsporten – borde handla om allt annat än pengar

I de allra flesta andra hörn av världen är ridsporten till för några få utvalda. Närmare bestämt de med pengar. I Sverige har vi en något annan syn på hästar och ridning. Vi ser det gärna som en folksport, och något som alla borde få utöva. Det har också gjort vårt land unikt vad gäller hästar. Men för den som vill uppnå framgångar, kommer den elitistiska synen som ett slag i ansiktet. För att bli riktigt bra på banan, behövs också riktigt bra hästar. Och dessa kommer inte gratis.

 

Det är ju inte så konstigt egentligen. Få hästar har fysiska förutsättningar att klara de banor som läggs på ett VM eller ett OS. Än färre har ägare och tränare som kan förvalta förmågan på bästa sätt. Det gör att det finns ett fåtal hästar i världen som kan vara aktuella för en person som satsar stort, och då menar jag riktigt stort. Och om man hittar en sådan är det bara att inse att de flesta av oss inte har pengarna att köpa den. En bra häst går för miljontals kronor.

Så även en mycket talangfull och hårt arbetande ryttare med tonvis med förmåga har svårt att hävda sig ”där uppe”. Det är synd, riktigt synd tycker jag. Att allt i slutänden ska handla om pengar, och inte om hur bra du är som ryttare. Jag vill, i min idealvärld, se de bästa ryttarna och hästmänniskorna på topp i rankingen – vad det än är för disciplin. Men dit är det lång väg att gå. Desto lyckligare blir jag att se att det startats en insamling för Sara Algotsson Ostholts ridhäst Mrs Medicott.

Sara Algotsson Ostholt är tjejen som tog TV-tittarna med storm när hon vann ett OS-silver med den otroliga hästen Vega i somras. En härlig tjej som arbetat sig hela vägen upp till toppen på egen hand, med egenuppfödda hästar. Nu står en framtidshäst i stallet, en som Sara tror kommer kunna vara framtiden. Det finns bara ett problem. Hästen är inte Saras, och nu är det fara å färde. Hästen kommer att säljas, om Sara inte lyckas skaffa sponsorer för ett köp. Och var hittar en vanlig Smålandstjej, som tidigare haft så enorma framgångar på egenuppfödda hästar, pengarna att köpa en häst för flera miljoner för.

Svaret finns kanske på Facebook. En insamling vid namn ”Rädda Mrs Medicott åt Sara Algotsson Ostholt” har inte bara i skrivande stund en bit över 18 000 medlemmar (som dykt upp från ingenstans på två dygn!) vars medlemmar ger pengar åt Saras satsning. Sidan har också genererat mediauppmärksamhet värd namnet. Grundaren Tina Lunds namn syns och hörs lite överallt för tillfället.

Är detta framtidens väg att gå, för att se till att fantasiska ryttare också får fantastiska framgångar? Stora insamlingar där alla som vill och kan, ger en slant så att hästmaterialet säkras. Det vore något! Det skulle förändra möjligheterna för den som satsar, att också lyckas. För en bra häst kommer fortsätta att kosta pengar, men med ”svenska folket” som sponsorer, kunde vi säkra framtiden för våra härliga ekipage idag och framöver. På så sätt kan också alla hästmänniskor som tycker att ridsporten borde handla om annat än pengar visa vägen – genom att säkra framtiden för de som är duktiga och arbetar hårt.

Det skulle också kanske förändra andras syn på hästsporten – som den där lyxsporten som det ändå inte är lönt att satsa på? Om hästvärlden engagerar sig på riktigt och visar att ”tillsammans övervinner vi alla hinder”, kanske fler lockas att rida och att utvecklas tillsammans med hästarna. Det vore underbart och jag väljer att tro det. Därför skänker jag och mitt företag givetvis en slant. Inte bara för Saras eller Mrs Medicotts skull, utan för ridsportens och alla utövares skull. Det ska löna sig att vara duktig och satsa – oavsett bankkontots storlek!

 

nu är det bråda OS-tider

Det är livat här på gården. Stall renoveras inför hösten och vintern, eleverna tuffar på som aldrig förr och egna hästarna tränas så det står härliga till. Men det är inte det som ligger i fokus idag, så här när det snart är OS-sammandrag på TV:n. Det är ju de fantastiska landslagsryttarna i fälttävlan som vi tänker på här hemma! Vilka insatser! Nu hörde jag bara en del av dem på radio, och såg bara de allra sista ekipagen på kvällen. Men det jag hörde det berör en luttrad hästsjäl – för nu j-lar om inte media och allmänheten får upp ögonen för dessa fantastiska hästar. De kan ge oss OS-medaljer i morgon! De första i sådana fall.

Som lag har Sverige chansen till medalj. De ligger på tredje plats inför terrängen. Som individ har framför allt Sara Algotsson chansen – och en jättestor sådan! Hon leder nämligen tillsammans med eminente Ingrid Klimke! Helt sanslöst. Inte nog med det, en viss ung herr Ludwig Svennerstål, blott 21 år, är på väg att braka igenom i världseliten på allvar. Minns jag fel om jag skriver att han ligger på sjätteplats? Nåväl – högt som bara den är det i alla fall. Så nog är det bråda OS-tider, för mitt i allt stök med stall, elever och hästar finns en självklar sak att följa – på TV:n. Jag ska dessutom följa veterangurun inom fälttävlan – Mark Todd, som ligger grymt bra till på en vad jag förstår är en oerfaren häst. Han var min första fälttävlansidol i slutet av 80-talet när för-VM och sedemera VM gick av stapeln i självaste Stockholm.

Jag vet – jag blir lite fjantig i OS-tider och när det smäller till för de svenske i ridsportsgrenarna sitter jag och hoppar och skriker i TV-soffan som en toka. Sån är jag – tur att OS bara är vart fjärde år…

Jag verkar inte vara ensam precis. De sociala medierna formligen svämmar över av lyckönskningar och förhoppningar nu! Tydligen har till och med TV fattat att intresse finns. Lite sent sådär. För nu möblerar de om i programmen för i morgon i sista sekund och sänder hoppningen för fälttävlanslaget och individuellt i finaste SVT. Sicka sötisar! Tänk om de bara fattat det på en gång! Det är ju inom hästeriet det händer, om man säger så. Och som Sveriges största näst sport (detta mantra börjar kännas tjatigt men går tydligen inte hem i alla fall) är det faktiskt inte så konstigt att det kan trilla in en medalj eller två. Alla dessa småhjältar hemma – vissa av dem blir stora hjältar på banan en dag. Det tänker jag när jag tränar yngre också. Om de inte vill gå till eliten, så kommer de förhoppningsvis att ha ett stort, underbart och givande intresse för livet sedan också. Tänk vilken lycka hästar ger! Nu kommer kanske svenskarna i allmänhet att bli lyckliga också – om det blir medaljer. Det värmer för det kan vi behöva. Verkar inte finnas så många chanser den här omgången av världens absolut största idrottsevent.