En följsam hand

En av de viktigaste, och kanske svåraste, sakerna i ridning är att hitta en fin kontakt i handen. Det handlar om att erbjuda en mjuk, stadig och trygg kontakt i handen, som också är lätt och behaglig för både häst och ryttare. Om tygeln glappar och rörelsen blir ryckig blir det hela tiden ett ryck i hästens mun. Inte så trevligt kanske. Och tygeltagen kommer då från tomma intet när de ges, vilket gör att hästen kan tycka hjälperna bli obehagliga. De ser ju inte ryttaren när de rids, och får förlita sig på fysisk kontakt.

Det är lätt att handen blir för hård, för stum eller faktiskt för intetsägande och frånvarande. För att klara av en fin kontakt krävs god balans så att handen blir oberoende av vad kroppen gör. Sånt kräver kroppskontroll!

Men – visst borde väl vi dressyrryttare klara detta när vi skumpar runt i lite lätt trav på banan. Michael Jung klarar ju det över enorma fasta hinder. Kolla här bara! Vilket praktexempel på fin, mjuka och givande hand i vareviga millisekund! Brutalt snyggt!

Annonser

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

Ridsporten – borde handla om allt annat än pengar

I de allra flesta andra hörn av världen är ridsporten till för några få utvalda. Närmare bestämt de med pengar. I Sverige har vi en något annan syn på hästar och ridning. Vi ser det gärna som en folksport, och något som alla borde få utöva. Det har också gjort vårt land unikt vad gäller hästar. Men för den som vill uppnå framgångar, kommer den elitistiska synen som ett slag i ansiktet. För att bli riktigt bra på banan, behövs också riktigt bra hästar. Och dessa kommer inte gratis.

 

Det är ju inte så konstigt egentligen. Få hästar har fysiska förutsättningar att klara de banor som läggs på ett VM eller ett OS. Än färre har ägare och tränare som kan förvalta förmågan på bästa sätt. Det gör att det finns ett fåtal hästar i världen som kan vara aktuella för en person som satsar stort, och då menar jag riktigt stort. Och om man hittar en sådan är det bara att inse att de flesta av oss inte har pengarna att köpa den. En bra häst går för miljontals kronor.

Så även en mycket talangfull och hårt arbetande ryttare med tonvis med förmåga har svårt att hävda sig ”där uppe”. Det är synd, riktigt synd tycker jag. Att allt i slutänden ska handla om pengar, och inte om hur bra du är som ryttare. Jag vill, i min idealvärld, se de bästa ryttarna och hästmänniskorna på topp i rankingen – vad det än är för disciplin. Men dit är det lång väg att gå. Desto lyckligare blir jag att se att det startats en insamling för Sara Algotsson Ostholts ridhäst Mrs Medicott.

Sara Algotsson Ostholt är tjejen som tog TV-tittarna med storm när hon vann ett OS-silver med den otroliga hästen Vega i somras. En härlig tjej som arbetat sig hela vägen upp till toppen på egen hand, med egenuppfödda hästar. Nu står en framtidshäst i stallet, en som Sara tror kommer kunna vara framtiden. Det finns bara ett problem. Hästen är inte Saras, och nu är det fara å färde. Hästen kommer att säljas, om Sara inte lyckas skaffa sponsorer för ett köp. Och var hittar en vanlig Smålandstjej, som tidigare haft så enorma framgångar på egenuppfödda hästar, pengarna att köpa en häst för flera miljoner för.

Svaret finns kanske på Facebook. En insamling vid namn ”Rädda Mrs Medicott åt Sara Algotsson Ostholt” har inte bara i skrivande stund en bit över 18 000 medlemmar (som dykt upp från ingenstans på två dygn!) vars medlemmar ger pengar åt Saras satsning. Sidan har också genererat mediauppmärksamhet värd namnet. Grundaren Tina Lunds namn syns och hörs lite överallt för tillfället.

Är detta framtidens väg att gå, för att se till att fantasiska ryttare också får fantastiska framgångar? Stora insamlingar där alla som vill och kan, ger en slant så att hästmaterialet säkras. Det vore något! Det skulle förändra möjligheterna för den som satsar, att också lyckas. För en bra häst kommer fortsätta att kosta pengar, men med ”svenska folket” som sponsorer, kunde vi säkra framtiden för våra härliga ekipage idag och framöver. På så sätt kan också alla hästmänniskor som tycker att ridsporten borde handla om annat än pengar visa vägen – genom att säkra framtiden för de som är duktiga och arbetar hårt.

Det skulle också kanske förändra andras syn på hästsporten – som den där lyxsporten som det ändå inte är lönt att satsa på? Om hästvärlden engagerar sig på riktigt och visar att ”tillsammans övervinner vi alla hinder”, kanske fler lockas att rida och att utvecklas tillsammans med hästarna. Det vore underbart och jag väljer att tro det. Därför skänker jag och mitt företag givetvis en slant. Inte bara för Saras eller Mrs Medicotts skull, utan för ridsportens och alla utövares skull. Det ska löna sig att vara duktig och satsa – oavsett bankkontots storlek!

 

nu är det bråda OS-tider

Det är livat här på gården. Stall renoveras inför hösten och vintern, eleverna tuffar på som aldrig förr och egna hästarna tränas så det står härliga till. Men det är inte det som ligger i fokus idag, så här när det snart är OS-sammandrag på TV:n. Det är ju de fantastiska landslagsryttarna i fälttävlan som vi tänker på här hemma! Vilka insatser! Nu hörde jag bara en del av dem på radio, och såg bara de allra sista ekipagen på kvällen. Men det jag hörde det berör en luttrad hästsjäl – för nu j-lar om inte media och allmänheten får upp ögonen för dessa fantastiska hästar. De kan ge oss OS-medaljer i morgon! De första i sådana fall.

Som lag har Sverige chansen till medalj. De ligger på tredje plats inför terrängen. Som individ har framför allt Sara Algotsson chansen – och en jättestor sådan! Hon leder nämligen tillsammans med eminente Ingrid Klimke! Helt sanslöst. Inte nog med det, en viss ung herr Ludwig Svennerstål, blott 21 år, är på väg att braka igenom i världseliten på allvar. Minns jag fel om jag skriver att han ligger på sjätteplats? Nåväl – högt som bara den är det i alla fall. Så nog är det bråda OS-tider, för mitt i allt stök med stall, elever och hästar finns en självklar sak att följa – på TV:n. Jag ska dessutom följa veterangurun inom fälttävlan – Mark Todd, som ligger grymt bra till på en vad jag förstår är en oerfaren häst. Han var min första fälttävlansidol i slutet av 80-talet när för-VM och sedemera VM gick av stapeln i självaste Stockholm.

Jag vet – jag blir lite fjantig i OS-tider och när det smäller till för de svenske i ridsportsgrenarna sitter jag och hoppar och skriker i TV-soffan som en toka. Sån är jag – tur att OS bara är vart fjärde år…

Jag verkar inte vara ensam precis. De sociala medierna formligen svämmar över av lyckönskningar och förhoppningar nu! Tydligen har till och med TV fattat att intresse finns. Lite sent sådär. För nu möblerar de om i programmen för i morgon i sista sekund och sänder hoppningen för fälttävlanslaget och individuellt i finaste SVT. Sicka sötisar! Tänk om de bara fattat det på en gång! Det är ju inom hästeriet det händer, om man säger så. Och som Sveriges största näst sport (detta mantra börjar kännas tjatigt men går tydligen inte hem i alla fall) är det faktiskt inte så konstigt att det kan trilla in en medalj eller två. Alla dessa småhjältar hemma – vissa av dem blir stora hjältar på banan en dag. Det tänker jag när jag tränar yngre också. Om de inte vill gå till eliten, så kommer de förhoppningsvis att ha ett stort, underbart och givande intresse för livet sedan också. Tänk vilken lycka hästar ger! Nu kommer kanske svenskarna i allmänhet att bli lyckliga också – om det blir medaljer. Det värmer för det kan vi behöva. Verkar inte finnas så många chanser den här omgången av världens absolut största idrottsevent.