Mrs Medicott

av

Klubbarna får det allt svårare

Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat.  Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.

Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?

Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig.  I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen.  Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det.  Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.

Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag.  Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och  mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.

Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?

Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!

 

 

Annons
av

Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!

Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.

Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..

Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.

De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.

Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.

Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..

Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp.  Det vore något att värma sig med i januaritristessen,

av

Ridsporten – borde handla om allt annat än pengar

I de allra flesta andra hörn av världen är ridsporten till för några få utvalda. Närmare bestämt de med pengar. I Sverige har vi en något annan syn på hästar och ridning. Vi ser det gärna som en folksport, och något som alla borde få utöva. Det har också gjort vårt land unikt vad gäller hästar. Men för den som vill uppnå framgångar, kommer den elitistiska synen som ett slag i ansiktet. För att bli riktigt bra på banan, behövs också riktigt bra hästar. Och dessa kommer inte gratis.

 

Det är ju inte så konstigt egentligen. Få hästar har fysiska förutsättningar att klara de banor som läggs på ett VM eller ett OS. Än färre har ägare och tränare som kan förvalta förmågan på bästa sätt. Det gör att det finns ett fåtal hästar i världen som kan vara aktuella för en person som satsar stort, och då menar jag riktigt stort. Och om man hittar en sådan är det bara att inse att de flesta av oss inte har pengarna att köpa den. En bra häst går för miljontals kronor.

Så även en mycket talangfull och hårt arbetande ryttare med tonvis med förmåga har svårt att hävda sig ”där uppe”. Det är synd, riktigt synd tycker jag. Att allt i slutänden ska handla om pengar, och inte om hur bra du är som ryttare. Jag vill, i min idealvärld, se de bästa ryttarna och hästmänniskorna på topp i rankingen – vad det än är för disciplin. Men dit är det lång väg att gå. Desto lyckligare blir jag att se att det startats en insamling för Sara Algotsson Ostholts ridhäst Mrs Medicott.

Sara Algotsson Ostholt är tjejen som tog TV-tittarna med storm när hon vann ett OS-silver med den otroliga hästen Vega i somras. En härlig tjej som arbetat sig hela vägen upp till toppen på egen hand, med egenuppfödda hästar. Nu står en framtidshäst i stallet, en som Sara tror kommer kunna vara framtiden. Det finns bara ett problem. Hästen är inte Saras, och nu är det fara å färde. Hästen kommer att säljas, om Sara inte lyckas skaffa sponsorer för ett köp. Och var hittar en vanlig Smålandstjej, som tidigare haft så enorma framgångar på egenuppfödda hästar, pengarna att köpa en häst för flera miljoner för.

Svaret finns kanske på Facebook. En insamling vid namn ”Rädda Mrs Medicott åt Sara Algotsson Ostholt” har inte bara i skrivande stund en bit över 18 000 medlemmar (som dykt upp från ingenstans på två dygn!) vars medlemmar ger pengar åt Saras satsning. Sidan har också genererat mediauppmärksamhet värd namnet. Grundaren Tina Lunds namn syns och hörs lite överallt för tillfället.

Är detta framtidens väg att gå, för att se till att fantasiska ryttare också får fantastiska framgångar? Stora insamlingar där alla som vill och kan, ger en slant så att hästmaterialet säkras. Det vore något! Det skulle förändra möjligheterna för den som satsar, att också lyckas. För en bra häst kommer fortsätta att kosta pengar, men med ”svenska folket” som sponsorer, kunde vi säkra framtiden för våra härliga ekipage idag och framöver. På så sätt kan också alla hästmänniskor som tycker att ridsporten borde handla om annat än pengar visa vägen – genom att säkra framtiden för de som är duktiga och arbetar hårt.

Det skulle också kanske förändra andras syn på hästsporten – som den där lyxsporten som det ändå inte är lönt att satsa på? Om hästvärlden engagerar sig på riktigt och visar att ”tillsammans övervinner vi alla hinder”, kanske fler lockas att rida och att utvecklas tillsammans med hästarna. Det vore underbart och jag väljer att tro det. Därför skänker jag och mitt företag givetvis en slant. Inte bara för Saras eller Mrs Medicotts skull, utan för ridsportens och alla utövares skull. Det ska löna sig att vara duktig och satsa – oavsett bankkontots storlek!