Funderingar om form

Alla hästar går i någon typ av form – oavsett om vi rider eller inte. I dressyren (och i hoppningen, liksom inom western) är ryttare och tränare ute efter en speciell form – det som dressyrfolk kallar för att ”gå i form”. Förr kallade man det för att ”gå på tygeln”, men det är det knappast någon som säger numera. Det var inte ett bra uttryck, och gav endast fingervisning av vad som hände framför sadeln, inte bakom.

Så nu heter det – gå i form. Vad det nu kan betyda. Det är inte alldeles säkert att alla är överens om. Det diskuteras mycket, särskilt vad gäller formen på de hästar som går i lite högre klasser. Nyligen blossade diskussionen upp igen, när Edward Gal vann en klass med sin Zonic. Är det bra eller dålig form på hästen – detta blossade upp till en stordiskussion på nätet. Vad tycker du?

I det här inlägget är jag inte ute efter att döma, utan tycker mer att diskussionen är intressant i sig. Och viktig. För en bra form på en häst – vad är det egentligen? Något som ser ”bra ut” eller något som är funktionellt för såväl häst som ryttare – något som får hästen att bära ryttaren på ett hälsosamt sätt så att den håller länge och är behaglig att sitta på? Och om det är det senare – vad innebär då det? Och hur ser det ut?

Många försöker beskriva hur det ska se ut med pedagogiska bilder. Sånt är bra, för det ger en vink om vad man som tränare eller ryttare eller intresserad åskådare ska titta efter när man försöker klura ut om hästen går i en bra eller mindre bra form. Trillade några dagar efter att Zonic-diskussionen kom igång på nätet på denna bild på ett av de sociala medierna.

korrektform

formpåhästen

Det är kort sagt en beskrivning över vad som är inkorrekt och korrekt utifrån en hållbarhetsform. De former som markeras med grön innebär att hästen går i en form som är hållbar, de som är kryssade med rött är inte sunda för hästen i det långa loppet. Det är ganska lätt att utifrån schematiska bilder konstatera att det där ser rätt eller ”fel” ut,men det är klart svårare i verkliga livet att se vad som är korrekt och inkorrekt. Det krävsmånga timmars intensiv och uppmärksam övning.

Om det är svårt att se om hästen går i en bra form är det  än svårare att komma till de gröna formerna i ridningen själv. För det krävs konsekvent och balanserad ridning, bra timing, att man verkligen vet vad man är ute efter och inte minst en förståelse vad en bra form är för något och hur man uppnår den. För att lägga lite lök på laxen måste man dessutom påminna sig om att vad som är en bra form för en häst varierar.

Det finns flera olika ”bra former” för hästen. En bra form för den enskilde hästen utgår från hästens utbildningsståndpunkt och styrka, men kan också (ska också) varieras över ridpasset. Den fina samlade formen är inget hästen kan springa omkring i i flera timmar precis, även om den är utbildad för att  klara det, och en ung häst eller en otränad häst ska inte samlas alls, enbart lösgöras. Sedan tillkommer att alla är individer och unikt byggda så det ser lite olika ut när två olika hästar gå i bra form, även om grunderna är densamma.

Och bilder säger knappast allt. När vi sitter på hästen ser vi ju inte hur det ser ut. Vi försöker känna det! En hjälp kan vara att vi försöker filma oss själva, och tar en tränare till hjälp (speglar i ridhusen är också goda vägledare). Så får vi samtidigt försöka  känna hur det känns när vi ser att vi börjar nå målet.

En bra grund för att uppnå en bra form på sin häst är att utgå från utbildningsskalan. Den beskriver i och för sig inte HUR formen ska uppnås på ett direkt sätt, men den beskriver i alla fall vilka steg man måste ta för att komma vidare i hästens utbildning mot samling, och varje trappsteg man når betyder en bra form för hästen. För dressyrryttaren är målet att komma till fas 6, men för en hobbyryttare räcker det jättefint att komma till steg två eller tre.

Värt att notera är att man inte kan ta ett steg upp på skalan utan att klara av de första trappstegen.

 

utbildningsskalan

 

 

Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!

Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.

Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..

Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.

De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.

Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.

Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..

Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp.  Det vore något att värma sig med i januaritristessen,