framtid

av

Klubbarna får det allt svårare

Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat.  Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.

Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?

Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig.  I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen.  Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det.  Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.

Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag.  Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och  mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.

Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?

Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!

 

 

Annons
av

Ridsporten – borde handla om allt annat än pengar

I de allra flesta andra hörn av världen är ridsporten till för några få utvalda. Närmare bestämt de med pengar. I Sverige har vi en något annan syn på hästar och ridning. Vi ser det gärna som en folksport, och något som alla borde få utöva. Det har också gjort vårt land unikt vad gäller hästar. Men för den som vill uppnå framgångar, kommer den elitistiska synen som ett slag i ansiktet. För att bli riktigt bra på banan, behövs också riktigt bra hästar. Och dessa kommer inte gratis.

 

Det är ju inte så konstigt egentligen. Få hästar har fysiska förutsättningar att klara de banor som läggs på ett VM eller ett OS. Än färre har ägare och tränare som kan förvalta förmågan på bästa sätt. Det gör att det finns ett fåtal hästar i världen som kan vara aktuella för en person som satsar stort, och då menar jag riktigt stort. Och om man hittar en sådan är det bara att inse att de flesta av oss inte har pengarna att köpa den. En bra häst går för miljontals kronor.

Så även en mycket talangfull och hårt arbetande ryttare med tonvis med förmåga har svårt att hävda sig ”där uppe”. Det är synd, riktigt synd tycker jag. Att allt i slutänden ska handla om pengar, och inte om hur bra du är som ryttare. Jag vill, i min idealvärld, se de bästa ryttarna och hästmänniskorna på topp i rankingen – vad det än är för disciplin. Men dit är det lång väg att gå. Desto lyckligare blir jag att se att det startats en insamling för Sara Algotsson Ostholts ridhäst Mrs Medicott.

Sara Algotsson Ostholt är tjejen som tog TV-tittarna med storm när hon vann ett OS-silver med den otroliga hästen Vega i somras. En härlig tjej som arbetat sig hela vägen upp till toppen på egen hand, med egenuppfödda hästar. Nu står en framtidshäst i stallet, en som Sara tror kommer kunna vara framtiden. Det finns bara ett problem. Hästen är inte Saras, och nu är det fara å färde. Hästen kommer att säljas, om Sara inte lyckas skaffa sponsorer för ett köp. Och var hittar en vanlig Smålandstjej, som tidigare haft så enorma framgångar på egenuppfödda hästar, pengarna att köpa en häst för flera miljoner för.

Svaret finns kanske på Facebook. En insamling vid namn ”Rädda Mrs Medicott åt Sara Algotsson Ostholt” har inte bara i skrivande stund en bit över 18 000 medlemmar (som dykt upp från ingenstans på två dygn!) vars medlemmar ger pengar åt Saras satsning. Sidan har också genererat mediauppmärksamhet värd namnet. Grundaren Tina Lunds namn syns och hörs lite överallt för tillfället.

Är detta framtidens väg att gå, för att se till att fantasiska ryttare också får fantastiska framgångar? Stora insamlingar där alla som vill och kan, ger en slant så att hästmaterialet säkras. Det vore något! Det skulle förändra möjligheterna för den som satsar, att också lyckas. För en bra häst kommer fortsätta att kosta pengar, men med ”svenska folket” som sponsorer, kunde vi säkra framtiden för våra härliga ekipage idag och framöver. På så sätt kan också alla hästmänniskor som tycker att ridsporten borde handla om annat än pengar visa vägen – genom att säkra framtiden för de som är duktiga och arbetar hårt.

Det skulle också kanske förändra andras syn på hästsporten – som den där lyxsporten som det ändå inte är lönt att satsa på? Om hästvärlden engagerar sig på riktigt och visar att ”tillsammans övervinner vi alla hinder”, kanske fler lockas att rida och att utvecklas tillsammans med hästarna. Det vore underbart och jag väljer att tro det. Därför skänker jag och mitt företag givetvis en slant. Inte bara för Saras eller Mrs Medicotts skull, utan för ridsportens och alla utövares skull. Det ska löna sig att vara duktig och satsa – oavsett bankkontots storlek!

 

av

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,