Leslie Desmond

av

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Det är ett bra komplement till ridning och körning, men också det som föredras av många när det kommer till utbildning av häst.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt. Men det kan minst lika gärna handla om att öva den typ av hantering vi behöver göra med hästen dagligen – så att det går smidigt och säkert.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

Annons
av

Hästhantering på gott och ont

För mig handlar bra hästhantering om förtroende, samarbete, kunskap, ömsesidighet, avläsning av en annan kännande individs innersta väsen och tankar och mycket mycket mer som är vackert och helt underbart. 

Därför blir jag helt beklämd när kända tränare ertappas med detta. Det är illa nog som det är ändå, det behövs inte göras av de som påstår sig veta om hästens verkliga natur…. Ni som vet vem det är vet också vem det är. För er andra spelar det ingen roll kanske, mer än att vi alltid måste stå på hästarnas sida och säga ifrån när vi behöver det. Lämna aldrig någonsin över snöret till en människa med den här attityden! 

Många säljer in sin sk. hästkunskap och säger sig bygga sina läror på gamla mästare. En del av dem gör ett bra jobb. Andra inte. Vissa hittar på själv så att det ska gå fort, fort att lösa ett komplext problem. Det gör det inte. Det tar tid. För det handlar om relationer och om intelligenta varelser. Hästar ska alltid, alltid behandlas med respekt… 

Och snabba femmiuterslösningar där det är hästen som ska lära sig ett eller annat brukar inte leda till någonn lycklig samarbetsvillig häst i alla fall. Även om hästen för tillfället ”ger sig” och ”lyder”.  

Eller som Bill Dorrance en gång sa (en mästare som personen i bilden påstår sig fått sin ”kunskap” ifrån): 

“Empathy for the horse is the capacity of a person to be able to feel what the horse feels, to read a situation the same way and to have an understanding of what the horse is going to do in response to that situation. That’s empathy, or feeling with the horse and it’s a real effective way of learning from the horse. Even before the horse does whatever he’s about to do, a person who’s this way [empathetic] is going to understand the reason a horse does something. It takes time to get that deep knowledge of horses.” – Bill Dorrance

Det är inte riktigt vad som visas i videon eller hur? 

So – do you just talk the talk – or do you REALLY walk the walk? 

 

Mer om Bill och Tom Dorrance – mästarna av det somm idag kalla nh och andra varianter på samma tema (och som tolkats, omtolkats och misstolkats mer än en gång av lycksökare i branschen, varav vissa är mkt framstående), lär du dig enklast genom att få deras egna ord på Facebook (de är döda, men citaten lever kvar…).. Attityden kan egentligen inte missförstås, men den kan tappas bort i jakten på annat..

Man kan också se arvet av sann  hästkunskap hos Leslie Desmond, kvinnan som också kom att skriva Bill Dorrances bok om hästarhantering. Där kan vi tala om tålamod, timing, känsla och respekt. Bättre än så blir det knappt.

Och den som kan förändra sig själv till det bättre, är också den som kan lära sig att hantera hästar, på hästars vis. För det handlar om att lyssna, och att känna in. 

Läs gärna mer och lär om Leslie Desmond på http://www.lesliedesmond.com.  

 

 

av

Det handlar om att tillåta, inte tvinga

Det går inte fort att lära sig, det blir inga spännande clinics med fantastiskta ”resultat” och hjärnan får fundera många varv innan aha-upplevelserna kommer. Men det här är det normala tempot på Leslies clinics, och den normala stressnivån på hästarna. Så här ser det ut. Jag vet inte vilken häst hon rider, men det spelar mindre roll. Den ser lika cool ut som alla andra hon sitter på, oavsett bakgrund. Hon lever i nuet och så gör hästen. Hon kör med ”release” och inte tvång. Här är videon.

av

Förtroende för hand och människa

Hittade den här mycket fascinerande filmen på Youtube

Det är alltid lika härligt att se, även om detta bara är på åtta minuter. Jag har ju fått förmånen att se hundratals timmar med leslie och häst i ett snöre, vilket aldrig gjort mig besviken. Det här är känsla och timing för att på ett mycket positivt och lugnt sätt få en häst att samarbeta utan att visa det minsta störd attityd själv (vilket är förskräckligt vanligt annars när hästar inte riktigt har fokus på oss). Vilket leder till att ge några praktiska tips om hästhantering från marken, för jag ser mycket skräp där ute som ingen blir glad av.

1. Var ALDRIG hård i den hand som håller i själva repet. Hästen ska ha förtroende för att vara i grimman. Den hand som är närmast själva repgrimman ska alltid vara stilla och har enbart som syfte att visa riktningen. Det är den handen sm är den vägledande och ska lotsa vägen – vart kan jag gå handen, så att säga. Sytråd i händerna, sa man förr. Jag tycker det är ett bra uttryck. Hästen ska aldrig väga mer än själva snöret och att vifta med förtroendehanden som ska leda är ett big nono. Wiggle the rope, som många håller på med är därför för mig (liksom för leslie) ett onödigt otyg som enbart förvirrar. 

2. Slå aldrig på en häst om det inte är någon riktigt överhängande fara för att häst eller människa ska skadas om du inte gör det! Se hur hästen i videon får kraften framåt av leslies små små förändringar i kroppen!  Hästar är gentlemän. De flyttar sig gärna!  Går hästen inte med framåt, finns en anledning. Ta reda på den. Flyttar sig hästen men du inte vill, finns likaså en anledning. Kanske var det du som satte igång den???

4. Stå aldrig framför en häst. Vid sidan kan den se dig ordentligt. Är du framför ska du vara tillräckligt långt framför så att hästen ser dig. Tänk på att hästar inte ser som människor.

5. Se till att hästen FÖRSTÅR att du menar något – och VAD du menar. Om hästen inte förstår är det helt och hållet upp till människan att se till att hästen förstår vad hon menar. Om den inte förstår, ändra beteende och hästen kommer att ändra reaktion. Eller så förtydliga. Vilket som, beroende på tillfälle. Upprepa inte till vansinne. Att skrika högre på ett språk ingen förstår funkar sällan särskilt väl och gör bara den som ska lyssna matt i öronen.  

4. Stirra aldrig en häst i ögonen. Det är personligt och utmanande. Varför vill du utmana en samarbetspartner? Har ni någonsin sett andra hästar stirra ut varandra i hagen? Det händer inte, jag lovar. Kolla själva. De tar PLATS och riktar sitt fokus på platsen de vill ha.

5. Lyssna på hästen! Vänta ut och se reaktioner när du arbetar med en häst, vare sig du sitter på eller står brevid. Den är ett levande väsen och den har viktiga saker att säga, särskilt om du är intresserad av ett samspel. Och gör en sak på taket, så att säga, inga dubbla signaler… Förutsätt att hästen vill ha samarbete, inget annat. Det är den född till.

5. Om du nu har en häst som inte är koncentrerad. Vad är det som säger då att du är värd dess uppmärksamhet. IMPONERA på hästen och gör dig intressant. Gör något oväntat, eller vänta ut och låt hästen titta då! Vad är det som är så himla bråttom att det bara måste gå just nu? Hästen gör inget fel när den är okoncentrerad- den tittar bort på annat som händer vilket är naturligt.  Om något måste göras, så får det absolut inte ske med hugg och slag och slit och släng. Det kan ta lite tid på en ny miljö med en osäker hanterare (den som denna tränare tog över ifrån), att komma till arbetsro. Inget ryck i världen som skakar om hjärna, huvud och ögon på det där sättet kan få en häst att VILJA samarbeta.

6. Var cool och visa vägen.  En riktig hästhanterare arbetar utifrån kommunikation, respekt, förståelse, en aktiv hjärna och bra timing. Våld tillhör medeltiden till, oavsett om det sker i rep runt huvudet eller med slag. Det finns andra alternativ och det går också att välja sätt som passar den egna personligheten – för häst och människa.

Det här är inte det enda sättet men Leslie står för ett mycket trevligt, helt befriat från ryck, slit och andra grejs. Den bygger också på den kunskap som finns om inlärningsteori och etologi. Och det ska givetvis en bra hästhantering göra. Det finns andra som också är lika bra och jag har en del av dem inlagda här på bloggen, om än inte alla (än).

Det finns mängder med så kallade NH-folk med allehanda epitet och titlar och copyskyddade lösningar. De flesta av dem är väldigt mycket quick fixes. Det är ingen lösning. Det är att bota ett symptom och risken är att hästen bryter ner eller svarar med aggressivitet. All hästhantering tar tid att lära sig. Hästar är komplexa varelser, och vi än mer. Det krävs mängder med timtals med träning och några genvägar går inte att få. Men resan är så mycket värd, att den som verkligen är intresserad av häst går vartenda aha-steg med den största glädje.

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

av

Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto

Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.

Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.

Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.

Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.

Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!

Det betyder rakt fram mot publiken.

Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).

När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.

Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.

Min fråga till Leslie?

”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.

Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.

Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.

av

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.

av

Ögona böj – inte halsböj…

Så har en svensk komet inom dressyrvärlden lyckats sätta fyr på en debatt som inte varit mer än ett svalt och småosande mutter bland hästintresserade på över 10 år. Här är den film på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8hIXGiV4N4k producerat av det danska medieföretaget Epona, som skapat ett ramaskri bland hästälskare, faktiskt nästan världen över. Rollkur, eller hyperflexion som det formellt så trevligt heter, är en träningsform som upprör känslor.

 

FEI tar tag i saken

Debatten går hög på många forum och inte minst på Youtube (se ovan) och på tidningen Ridsports debattsida (www.ridsport.se/debatt). Tyvärr sker diskussionerna på en ytterst låg nivå, men de har ändå gett resultat. De upprörda kommentarerna tillsammans med de många mail sponsorerna fått har gett effekt. FEI lovar att ta tag i saken. Det får vi verkligen hoppas sker ordentligt. För som det är nu finns knappast några goda forskningsunderlag att förlita sina beslut på. Viss forskning har i och för sig skett vad gäller påverkan på skelett, muskulatur och senor vid den här typen av ridning.

Urdålig forskning

MEN, och det är ett stort men, det finns ingen forskning för vad som händer då en tränare sätter rollkuren i system och använder det regelbundet och vid längre perioder. Det finns inte heller någon som helst forskning som visar hur hästen upplever denna träningsform. Det som har visats är att de hästar som undersökts efter den här typen av träning inte uppvisar högre stressymptom – i alla fall inte om de varit vana vid metoden. Det säger däremot ingenting om hur hästen verkligen upplever situationen. Learned Helplessness är en faktor att räkna med och får inte underskattas vid någon typ av metod.

Stolta hästar

Det påstås att ett visst tvång måste ingå för att en häst ska kunna utvecklas inom ridsportsvärlden. Min fråga är som den alltid blir: varför då? Det finns alltid andra vägar att gå. Det går att få med sig hästar i viljan och tanken, precis som det går att få med alla sociala individer.

Metoder i sig är till att börja med farliga saker när det gäller levande individer. Det finns alltid en överhängande risk för att metoden går före individen, vad det än gäller. Alla individer passar inte i samma mall. Hästar är inget undantag. För mig och vad jag läst från mästare såsom Klaus Balkenhol, Reiner Klimke och Leslie Desmond finns det andra vägar att gå för att lyckas.

Jag lär återkomma med vidare forskning och inlägg i området. Det här är bara början…..