En så härlig och lerig dag

Det blev då en riktig hästdag, onsdagen den 24 mars. En dag fylld med hästar på olika sätt. Det är inte alltid som det känns roligt och upplyftande med hästar. Faktiskt. Ibland glömmer jag nästan bort vad det ger tillbaka. Det handlar inte minst om dagar som är fyllda med annat, där bara det som är ”måste” blir av – mockningen, högivningarna, vattenpåfyllningarna, hagprepareringen och annat. Det kan också vara pga skador, eller att det inte riktigt fungerar. Harmonin vill inte infinna sig, vilket jag vet alltid beror på mig själv. Det är inte alltid det går att överbrygga det under en och samma dag. Då är det bättre att låta bli hästarna över huvud taget.

Men ibland kommer bara en sådan där dag som man förstår exakt vad det är som gör att jag orkar hålla på. Idag var en sådan där härlig hästdag, en sådan jag kommer suga på som en karamell i dagar….

Eftermiddagen var lektionstid för engagerade elever. Den ena duktigare än den andra. Vi överkom många hinder idag, mina elever och jag. Planer sattes till verket, och det var inte bara våren, de svaga men hoppfulla solstrålarna, fåglarnas sång och de porlande bäckarna som satte sina spår denna nytända vårdag. Hästarna var glada och glada i att jobba med oss. Unghästen tryggare i sig själv, har förstått sitt jobb. Tänk vilken tur ändå jag har som har så kloka elever. De förstår och känner in, lyssnar av och jobbar för att lotsa sina vackra ädla hästar till högre mål.
Den lite äldre hästen glad och pigg och fokus blev på att rikta energierna åt uppgifter som kan klaras av. Galant ridet, återigen. Fokus rätt, känslan rätt, avkänningen på topp och då kommer resultatet som ett brev på posten.

I gengäld får de positiva glada hästar och en härlig tid i sadeln, hästar som vågar ta för sig och som vågar slappna av och göra sin del av jobbet. Det känns bra när glädjen och lärandet verkligen får fokus på lektionerna.

Inspirerad glad och med bagaget fyllt med spån bar det så hemåt i ett Skånelandskap som laddar för våren. Ljuset höll sig kvar länge och väl och gav ork även till de mest enfaldiga av stallsysslor. Den dagen automatisk mockning blir en realitet även i mindre stallar kommer jag att bjuda på skumpa! Tänk så mycket vettigare som det går att göra för all energi och tid som läggs ner åt sånt trams. Men göras ska det, och det är inget att fundera över. Men inspirationen låg kvar och visst bjöd han in till dans, min lille hingst?

Njae, kanske inte ändå. Leran hade torkat in under hela magen, i den långa svansen, ja överallt, och det var mest de små pepparkornsformade ögonen som syntes i ansiktet. Resten var en lermask som Blondinbella verkligen gått igång på. Men skam den som ger sig. Borste fram och inte hasta. Det är sådant här jag får mina armmuskler ifrån, inte att hästarna är stora och starka. För de väger sällan mer än ett rep.

Sedan upp till ridbanan, genom mörker och ut i ensamheten. I rymden kan ingen höra dig skrika. Det verkar de flesta hästar fatta. Mången häst hade varit i alla fall något stissig, men min Sayonara är då min prins och min hjälte. Lika lugn samtidigt alert som vanligt.

Lika lätt som det är att sätta sig bekvämt i soffan är det att kliva upp på den gentlemannen, ung som han är. Blick stilla i cool förvissning om att rörelse väntar. Sedan sätter vi igång. Farten kommer, sådär lagom. Fötterna är lätta, kontakten i munnen mer förnimbar än något annat. Tänk stopp, men inte för mycket! Då blir det tvärnit. Tänk på hur känslig han är. Sitt bara emot lite med korsryggen och lätta… då blir det skritt. Tänk framåt och fötterna lättar och framåt det bär. Några enkla sidövningar på det, där hand och skänkel separeras och förtydligas utan att stressa. Bakbenen kliver framåt och undan när innerskänkeln aktiveras något litet. Häpp! Lätt innerhand. Några backsteg, släpp fram. Hjälp med att lyfta hand ett par cm, sätet visar riktningen. Inget motstånd, bara dans och vilja. Spänn magen för olika scenarion. skjut från höften och vikten hamnar rätt. Lätta händer, lätta ben.

Sista konststycket – jag hoppar av i farten. Innan jag ens har fått ur skorna ur stigbyglarna har han fattat grejen och min intention, stannar upp och står helt i balans för att släppa av mig. Vänder sig om med huvudet, men med kroppen stilla. Nosar på min hand.
– Tack min vän, tack för den härliga ridtur DU gav mig, viskar jag.

Så funderar jag då en gång till på det där med ”förfinade hjälper” som sägs komma ur träning och åter träning. Själv har jag fullt upp med att inte förstöra hästarnas naturliga känslighet för de signaler vi ger. Om vi bara fortsätter att viska istället för att skrika, kommer viskandet att fungera framöver också. För säg mig den häst som är mer alert för vikten än den unga hästen, inte än van vid eller stark nog att parera upp våra tillkortakommanden? Och säg mig den unghästen som är hård i munnen eller skänkeldöd? Den hästen är inte född än, men det är däremot den hästen som är född med att förstå förfinade hjälper. Det är de alla.

Annonser

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .