Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

Annonser

Dag Nätterqvist – en sann hästmänniska

År 2009 förlorade Sverige en i mitt tycke något underskattad personlighet. Mannen hette Dag Nätterqvist och var en hästkarl av stora mått. Han besatt ett engagemang och en kunskap inom hästområdet som genom hans frånfälle troligen inte kommer att fyllas i första taget.

Diger meritlista
Dag, eller Dadde som han kom att kallas, levde ett sant hästliv. Han var på sin tid en mycket framstående hoppryttare. Han vann SM fem gånger och championatet i hela 14 år. Han deltog även bland annat i OS år 1960. Redan under 1950-talet var han Sveriges främsta hoppryttare.

I början av 2000-talet kämpa emot den ”moderna dressyren” och försökte upplysa om det klassiska ridhästidealet. Han gjorde även sitt för att få folk att första hästens anatomi och ge det som grund i sin argumentation för sin ridning.

Klassisk ridning enligt Dadde
Enligt Dadde är klassisk ridmetod vägen att gå för att finna harmoni mellan ryttare och häst, utefter anatomiska principer och hästens egenskaper. För att förstå hans argument är det lättast att läsa hans egna ord om saken. Han visar med tydliga bilder hur det är tänkt. Du hittar hans artikel här

Nyare metoder
Han visar också på skillnaden mellan dagens ridning på dressyrbanorna. Det vi nästan alltid ser idag på ridbanorna är enligt Daddes åsikter helt inkorrekt egentligen. Det gäller även den mjuka runda formen, som så många förespråkar.
För oss som är fostrade i dagens så kallade moderna dressyr är det här tankeväckande läsning som behöver begrundas.

Hoppet lever
Dadde har influerat många och så fort rollkur kommer på tapeten är det Daddes kunskaper som oftast kommer i fokus.
Dadde måste också haft ett gott inflytande över sina barn och barnbarn. Ridningen och hästarna blev en del även av deras liv. Mest känd av dem alla är nog ändå Joakim Nätterqvist, även känd som Arn himself. Joakim lär vara uppfödd på hästryggen. Vi kan väl hoppas att han också för vidare lite av den goda kunskap hans farfar lärde ut.