I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂