När jag var liten, för en sisådär massa med år sedan, fick jag lära mig att jag skulle ha ett bra knäslut när jag red. Då jag bodde i Stockholmsområdet fanns det en superpraktisk sak som vi små ryttarämnen kunde använda oss av för att träna detta när vi inte var i sadeln – telefonkatalogerna! De var tjocka som tusan och många. Först började vi med att försöka hålla fast en av de tjocka delarna mellan knäna och när vi fixade det ökade vi till två. Fler än så klarade aldrig jag, men jag vet att andra kunde ha alla fyra tjocka delar (de var var och en tjockare än biblar!) mellan knäna i stående läge. Det var imponerande!

Tyvärr gjorde det ju knappast ridningen bättre. Om man kniper med knäna åker man liksom en kork upp ur sadeln och får spänningar i hela kroppen. Inte undra på att vi alltid behövde uppmaningen att man skulle ta ner hälarna (hur det nu skulle gå till  Hästarna får dessutom svårt att röra sig – de har massor med viktiga muskler som går utmed sidorna och som löper under sadelläget – muskler som behöver komma till användning om de ska kunna arbeta korrekt med hela kroppen. Och att få en följsam och avslappnad sits var ju inte att tänka på, när benen spändes och inte kanske bålen, den som ska vara stabil. Svankade gjorde vi nog också och underskänklarna hade en tendens att klaxa runt något förfärlig, men svankningen sågs ju som ganska snyggt tror jag (tjejigt i alla fall) och de flaxande benen spände man för att de skulle vara stilla.

Men att det där med att knäslut inte var så praktiskt och bra visste man inte så noga då (eller tänkte inte på det), och tanken var nog att vi skulle sitta kvar där uppe – no matter what. Och det gjorde vi kanske, även om hästarna nog ofta krånglade för att vi satt och tryckte allt vad vi hade mot deras arma kroppar. Och vi vart rätt trötta när vi red.

Nej då är det klart bättre nu än förr. Numera vet de flesta tränare om (men inte alla!) att benen ska vara avslappnade och att vi ska hitta en naturlig balans i ridningen, utan att klamra oss fast med benen runt hästarna. Om vi kan stå upprätt utan att falla omkull, borde vi kunna sitta upprätt på en häst utan att tippa för den delen (eller hålla oss fast med knän alternativt händer). Det gäller bara att öva. Och definitionen av de olika sitsarna vi kan använda i de olika sporterna hoppning och dressyr har ändrats, tack och och lov – ja till och med namnen har blivit annorlunda .

Numera kan man gott säga enpunktssits för ren dressyrridning i samlad form (dvs vikten är förlagd i sadeln), tvåpunktssits för den lätta sitsen (vikten i stigbyglarna) och trepunktssits för en mellanvariant som såväl hopp- och dressyrryttare ofta använder sig av (vikten ligger i stigsbyglar och säte).

Men – när man väl lärt sig en sak är det ett elände att göra om och göra rätt. I många år har jag kämpat med att ”släppa i knäet” och jag har blivit alltmer medveten om hur viktigt det är. För varje gram jag släppt, har hästarna kunnat röra sig bättre. Och jag sitta trevligare i sadeln (i alla fall ur hästens synvinkel). Och nu är de nog ganska så loss, även om jag fortfarande lägger en hel del fokus på detta i mina ridpass – det är lätt att trilla tillbaka. Tänk att det går att hitta framåtbjudning i hästarna ”bara” genom att låta benen rinna ner över sidorna på hästen och släppa igenom rörelsen i kroppen, istället för att klämma och driva. Det är lite magi över det hela, inte sant? Eller så är det bara helt naturligt, för vem vill bli ihopklämd av muskler medans de ska utföra en fysisk ansträning?

Edward Gal (om än kontroversiell i sina träningsmetoder, men det lämnar vi därhän denna gång), tränar i nedanstående video Totilas. Edward anses ha en av världens bästa sitsar. Kolla hur han hela tiden checkar av att han är tillräckligt loss och avslappnad i benen: