Ansvaret ankommer oss alla

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

Explosion av åsneprodukter

Det kunde vara en trevlig sak, det där med att åsnor är mer eftertraktade än någonsin. Om det inte var för att det inte är de levande åsnorna man vill åt. Det är de så kallade biprodukterna. Och det är kineserna som vill ha dem. Det betyder mängder, enorma mängder, av biprodukter – såsom skinn. Det är den hetaste varan då en ”medicin” utvinns ur skinnet. Denna medicin är omåttligt populär i Kina, trots att det inte finns några belägg för att den fungerar alls. Däremot vet vi att miljoner åsnor dör för denna tro på medicinen.

Nu när de har fått brist på sina egna stackars åsnor, så importerar de enorma mängder åsnor från Afrika. Det handlar om åsnor som egentligen borde jobba för en familj och som där kan hjälpa en familj ur fattigdom. Istället går de ett fruktansvärt otäckt öde till mötes. Det är inte sällan de blir stulna av familjerna. Då kan det gå illa. Tack och lov har en del länder försökt stoppa handeln med lagar, men det hjälper ju inte alltid. Svarthandeln är enorm liksom svartslakten. Det är en grotesk business som jag antar vissa blir väldigt rika på. Det brukar vara så, och det är ofta det som motiverar handeln.  Det har blivit så illa att populationen av åsnor hotas i Afrika.

 

 

Tyvärr ramlar det in en och annan åsneprodukt i smink och annat som importeras hit till Sverige också. Håll ögonen öppna. Och om ni kan – stöd de projekt som handlar om att ta hand om åsnorna i världen, inte minst i Afrika. De behövs som de arbetspartners de är och de har rätt till djurskydd.

USA Today

BBC artikel om åsnehandeln

The Brooke- gör skillnad för världens arbetshästar och -åsnor

För hundra år sedan skapades The Brooke- en organisation grundad av en kvinna för att hjälpa de många hästar och åsnor som lyckades överleva första världskriget. Tyvärr övergavs de bara, trots att de varit en av förutsättningarna för att över huvud taget kriga (arma djur, arma människor!) i ett av världens mest grymma förhållanden. En kvinna vid namn Dorothy Brooke förfärades över detta och gav sig ut i världen. De som inte slaktats hittade hon lite här och där i världen, än mer utsatta än tidigare.

Dorothy Brook var en pragmatisk kvinna. Istället för att låta sig nedslås skapade hon en organisation som stöttade de djur som överlevt – på plats varhelst hon fann dem. Hon fick många britter att engagera sig och donera pengar och fick saker att hända. Och på den vägen är det. Idag finns organisationen i många, många länder och gör verkligen skillnad. För alla de hundratals miljoner arbetsdjur som sliter hårt och illa under fruktansvärda förhållanden. Som arbetar för att människan ska kunna ta sig ur fattigdom.

Brooke är en organisation som inte dömer. Den har inga höga ideal om att alla pållar och åsnor ska gå på en äng och bara hänga runt. De ser djuren som de viktiga försörjare till sina familjer, och vill förbättra deras förhållanden – för om djuren mår bra mår också familjerna bättre. De hjälper på plats, med veterinärvård och utbildning om hur man sköter ett djur och finns som stöd till ägarna med all deras kunskap och engagemang. De vill utbilda och ge kunskap, få folk att respektera och förstå. Det finaste man kan göra som människa i världen – att försöka göra världen till en lite bättre plats. Utan att döma, utan att fördöma. Utan att jobba för djuren i deras vardag. Här och nu.

I år har The Brooke en enorm kampanj för alla de djur som sliter så runt om i världen. De satsar på att bli än bättre, än större och sprida ordet än mer. På deras Facebook-sida kan du läsa mer om hur de arbetar, lära dig mer om de arbetsdjur som sliter för sina och sina människors liv, och hur vi kan hjälpa dem till en bättre tillvaro. Join the cause – för hästarnas och åsnornas skull! ❤ Det kommer vi på Lösa Tyglar göra -precis som vi tidigare gjort. För oss är det en självklarhet att stödja den här typen av organisation – som jobbar FÖR människor och djur.

Mer om hästarna under första världskriget kan du läsa om här

 

Alltid det där med djuren på semester

Som djurmänniska blir det trassligt att ta semester. Det dyker framför allt upp två problem när det kommer till semesterresor: 1. Mina djur 2. Andras djur (de vilda lämnar vi därhän ett tag…)

För vem i hela friden ska ta hand om en bunt hästar och en flock hundar och en egensinnig katt? Jag drar mig i det längsta för att göra några längre resor. Det blir så mycket oro ikring och jobb runt att det inte är värt det så ofta – längre. Annat var det förr. Då åkte jag så ofta jag kunde. Men allt har sin tid. Så nu blir det mer sällan även om det uppenbarligen händer. Som den här gången. Då var det familjen och att komma ifrån ett slag som lockade. Nog gick det att fixa om än med lite trix och förberedelser. Har ett fint nätverk som finns där om så behövs, även om jag gör mitt bästa för att inte nyttja det. Och visst mådde djuren finemang när jag kom tillbaka från semestern. Så detta problem är mer i mitt huvud. Inte för att jag tror jag är den enda som kan sköta mina hästar – men ansvaret om något händer ÄR mitt och oron över dem. Sen är ju alla rutiner i ryggmärgen, och måste helt plötsligt upp till ytan och förklaras, skrivas ner och förberedas. Det är inte bara att göra inte, men det går och det går fint bara man är förberedd.

Värre är det då med alla djur jag stöter på när jag är på resan. Mitt djuröga scannar snabbt av hur djuren jag möter verkar må och hur de haft det.  Jag äter aldrig kött när jag är utomlands till exempel. Jag mäktar bara inte. Är jag i Grekland eller Turkiet har jag noll koll på hur djuren har det bakom kulisserna. Jag har hört och sett en del – och den lilla delen är något jag önskar världen vore helt utan. De andra djuren är de arbetande djuren. Dessa möter du och jag när vi är å resa, överallt runt om i världen. Det är hästar, mulor och åsnor som ska bära hit och dra dit.

Jag är ju inte emot att djur får jobba. Inte alls. Jag är övertygad om att djuren gärna gör det och faktiskt också hittar någon typ av mening med det. I alla fall om arbetsmiljön är god. Men om den inte är det blir det problem. Och det blev det den här gången också- nu i Santorini. Precis som alla andra gånger jag är på resa. Sicket elände det är…..

Jag vet inte om ni varit på Santorini, men jag hade inte varit det förut. Jag har varit på många grekiska öar och Santorini är ju den mest mytompunna och den som anses som den allra vackraste. Till att börja med blev jag lite besviken över att den från havet inte såg ut som jag trodde. jag trodde det skulle dyka upp en by med vitputsade hus och knallblåa tak som klättrade utmed den bergiga ön. Men så var det ju inte. Det var en jätteklippa med husen ovanpå. En liten miss i protokollet. Men av gick vi och vi letade oss fram till den ytterst branta väg upp mot byn från hamnen nedanför. Det skulle ta en halvtimme att traska upp. Det skulle också finnas åsnor att rida på för den som föredrog det.

Jodå – visst fanns det åsnor. Eller rättare sagt mulor.  Vi räknade till 230 stycken faktiskt. De sprang upp och ner för denna eländigt branta väg som zickzackade sig upp för berget i en hisnande fart – med eller utan ryttare. Det gick i sina grupper oavsett om det behövdes så många mulor eller ej. När vi kom i land på ön var klockan tio. Ingen av dem hade då något vatten, ingen av dem hade något hö. Än var det skugga på den sida som stigen gick, men det skulle ändra sig med tiden. De var redan svettiga.

När vi gick nedåt igen, ett antal timmar senare är det samma djur som springer upp och ner för berget. Lukten av skitiga djur som svettats låg som en filt över leden som bär nedåt. Det tjoas och tjimmas bland mulägarna och vissa är då rakt inte snälla mot sina djur. Vi möter mängder med springande djur – uppåt och nedåt. Vissa bär två på ryggen. Vissa har gamla äckliga sår på benen. Andra ser mest trötta och uppgivna ut. Än finns inga spår av vare sig vatten eller mat till djuren. Usch och fy säger jag bara. Det här gjorde verkligen intrycket av Santorini till en sorglig sörja. Så den mytomspunna ön var bara en kliché i mina ögon. Trots att en del av djuren var i fint hull och fina, fanns det andra som inte var det. Och trots att det fanns de som verkade bry sig om sina mulor, fanns det de som inte verkade ha riktigt lika stort hjärta för sina djur. Och det slit dessa djur får göra – särskilt när det är riktigt varmt (se på videosarna hur brant det är och betänk att de gör det här så länge det finns kunder….) – då är det inte ok längre.

Tilläggas kan att Santorini är en ö som marknadsför sina åsnor ganska så fett om man säger så. Det såldes åsneprylar hitan och ditan och bilder på åsnor med vackra vyer bakom. Så pittoreskt! Synd bara att sanningen bakom är djur som sliter ont. Jag var inne på lite sidor och kikade in det där med Santorinis mulor och deras livsvillkor. Jag hittade bland annat det här från Donkey Sanctuary som verkar på ön:

Det finns folk som bryr sig. Tur är väl det. Ska ge en slant i stöd.

Vad jag inte förstår är att de som finns på ön och  verkar på ön och inte minst har dessa mulor som springer som Sisyfoskopior upp och ner på denna led inte gör slag i saken och inser att om de skulle höja kvaliteten på djurens välmående och inte minst marknadsföra detta – och visa hur etiska de är – ja då skulle de ju kunna höja priset rejält och inte minst få massor med nöjda och glada och medvetna kunder. Det hade ju blivit en hit!

Här är en annan som reagerat som jag – och som orkat filma. Jag orkade inte. Jag hade fullt sjå att orka hålla gott humör under nedfärden och också efter upplevelsen. För det hjälper inte att förtvivla och förstöra sin semester. Men det hjälper att agera. Det här är ett av alla mina sätt – att skriva här på bloggen.