När novembersnön kommer….

….är det till att hugga i. Alla hästar på lösdrift tar vi in några timmar per dag om det är riktigt dåligt väder – som ihållande regn på tvären, eller som nu ett snömoddsregn eller vad man nu ska kalla det, som bokstavligen lägger sig som en våt filt över hästarnas ryggar. Dessutom delar vi upp höfodringarna till fyra/fem gånger per dag mot vanliga tre, för att hästarna inte bara ska stå där och bli kalla och kylas ner. Snön ligger kvar på backen i alla fall och det är underbart vad det lyser upp och gör underlaget på ridbana och vägar lite bättre – i alla fall för hästar som fått såväl snösulor som broddar. Fyrhjulsdrift deluxe! För bilen blir det värre.

Helt plötsligt tar sysslorna mångdubbelt tid mot de brukar, och uppgifterna känns ändlösa. Våta täcken ska bytas, boxar mockas flera gånger om dagen, stallgången hinner knappt sopas innan den blivit skitig igen, vattenhinkar bärs med varmt såväl som kallt vatten till hagar och boxar, lusern sätts med extra mycket vatten och hästar ska tas ut och in från hagen. I snömodden slaskar jag runt, och funderar på om jag är riktigt klok egentligen. Men tokig eller inte, jag älskar det jag gör, men det blir ibland lite många ”måsten”, det ”måste” skrivas…

Bara för att när jag gjort mitt den dagen hasta iväg för lektioner på annat håll. Tar tåget för att det kan vara dåligt väder. Dålig idé, snarare än dåligt väder den här gången. Vägarna är isfria mot storstaden, bara våta och slasken ligger i backarna bredvid, men tåget två timmar försenat pga snöfall längre inåt landet. SJ gör det igen. Snö verkar vara ett okänt begrepp inom det företaget. Utan bilen stannar Sverige, hälsar SJ! Det tar sin rundliga tid att komma på plats på ridbanan där lektionerna ska hållas under kvällen. En kvart sen blir jag, istället för två timmar för tidigt (tänkte fika och shoppa innan kvällspasset, men det fick jag glömma).

Men eleverna är duktiga, banelände till trots. I leriga spår på banan letar de sig igenom såväl öppnor som tendenser till slutor, hittar snygga halter och fin energi i traven. Tack ni duktiga elever som trotsar mörker och regn för att kämpa så. De har fattat grejen – en hästkille eller hästtjej som vill utvecklas får ibland kämpa på och låtsas som solen skiner, även om alla tecken tyder på något helt annat.

”hästens väl går före din bekvämlighet” heter det visst. Och nog är det så, vilket faktiskt är en lisa i denna individualistiska tidsålder. Äntligen någon som sätts före, i alla fall av vissa. Och ibland känns det mer än värt att kämpa lite extra även för sina elever, som denna kväll till exempel

 

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…