positiv

av

Snabbaste sättet att lära sig rida?

I min vardag möter jag många nybörjare och återvändare. De kommer i alla format, alla åldrar och alla varianter. Vissa lär sig supersnabbt och enkelt tillräckligt för att kunna ta sig ut i skog och mark. Andra får traggla i, som de själva säkert upplever det, evigheter innan de är trygga nog i sadeln för att ens våga lämna ridbanan.

Vad är då tricket som de som lär sig snabbt kanske har som andra får leta lite längre efter. Jag har funderat mycket på det här. Några saker utmärker dessa personer – inte minst i deras tankegångar.

  1. De har bra balans. Men inte nog med det. De förstår att ridning är en balanssport och fokuserar på att hitta rätt balans och följsamhet.
  2. De är prestigelösa. Om det går på tok så gör det inget. VI är på en träningsbana. Det är bara att öva på så sitter det ett tag. Dessa personer som lär sig snabbast struntar fullkomligt i hur folk tycker det ser ut – de har fullt upp med att öva, och märker det inte ens. Fel är sätt att lära sig, inte något att vara rädd för.
  3. Tilltro. Personer som lär sig att rida fort har stor tilltro på att det kommer att gå – förr eller senare. de har också tilltro till hästens förmåga och litar på att hästen fixar sin del.
  4. Envishet. Det gäller att inte ge upp när det kommer motgångar. Ridning är svårt. men alla kan lära sig om man är envis.
  5. Positiv inställning. Det viktigaste av allt. Tänk positivt! Skratta när det blir knas, ta dig själv på lagom stort ansvar, inse att alla kryper innan de går och njut av det faktum att du har mycket att lära!

 

Vill man däremot förlänga hela processen ordentligt är det bara att blanda i en stor portion självkritik, lite prestationsångest, en dos missnöje och en del rädsla för att misslyckas. Kritik till andra brukar funkar bra också om man vill öva riktigt riktigt länge för att kunna behärska ridning. Allra bäst är nog ändå tricket att skylla på hästen när det inte blir som det är tänkt – den vill inte, den gör inte som jag säger, den förstår inte att det är jag som bestämmer – och annat spännande som ibland verkar konstateras hos folk som knappt vet hur man tar i en tygel.

Låter jag krass? Jo – det blir nog lätt så 😉 Jag vet inte hur många gånger mina hästar och andra hästar har beskyllts för både det ena och det andra i brist på andra förklaringar över att det inte går som det är tänkt – av personer som knappt vet vad som är fram och bak på en häst. Men nog verkar de ha svaret på vems fel det är att det är svårt att lära sig rida i alla fall! Undrar om de gör samma sak när bilen inte svänger som de tänkt för att de försöker styra med pedalerna istället för ratten också? Det är så man undrar……

Lite ödmjukhet inför uppgiften och lite mer högaktning av hästarna torde inte skada hos vissa. Ännu ”roligare” är det när mina förklaringar på hur man ska göra inte fungerar för att ”personen inte kan rida”. Harkel….. det är ju det jag försöker lära ut….. 😉 på ett korrekt sätt. Jag har till och med fått frågan hur man håller balansen och svarat snällt hur man gör. Och sedan fått svaret tillbaka – men du vet ju hur du ska göra. Vi andra måste hålla balansen genom att hålla i tyglarna och klämma med knäna! Då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen riktigt…… Personen var helt seriös. Inget skoj här inte.

Som tur är är det flesta som försöker lära sig rida inte alls så här. Tvärtom. De kämpar och gnetar och skojar och skrattar när det blir tok. De utvecklas och imponerar i sin strävan och sin glada envishet. Åh vad roligt det är ändå att träna alla dessa roliga och häftiga människor. Inte minst den där stora gruppen som känner sig osäkra och till och med är lite rädda på hästryggen. Jag beundrar deras mod – för det är dessa personer som kämpar hårdast. Och oftast blir de riktigt, riktigt duktiga. Även om det tar tid. Dt handlar om att ta det steg för steg och vara snäll mot sig själv – för att klara av nästa steg. Att bli lite nöjd med vad man klarar av. Att lära sig rida är ingen tävling i sig – det går olika fort beroende på vilka vi är och vilka förutsättningar vi har. Och det är mer än ok. Det är bara så det är. Det viktiga är väl ändå att vi lär oss rida utan att det skadar vår vän hästen? (eller oss….). För det är ju för att vi gillar häst som vi rider – eller hur?

omslaget2

 

 

Annons
av

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

av

Miljön påverkar inställning

Forskningen inom hästarnas värld tar gigantiska kliv framåt för varje år, och för den som är intresserad av att förstå hästarna så bra som möjligt (läs undertecknad) levereras publiceringar som intresserar var och varannan vecka. Fler och fler forskare har riktat fokus på att försöka förstå hästen i en bredare bemärkelse, förstå hur de upplever och påverkas sin omvärld, hur de reagerar och agerar i den värld de befinner sig i och hur vi människor bäst (på ett etiskt sätt) kan samverka med våra fyrbenta vänner.

Ett ganska brett forskningsfält nuförtiden är den om hästens välfärd – hur de mår i den miljö de befinner sig i och hur de reagerar på den miljön. Forskarna försöker hitta objektiva mått och tester på hur hästen uppfattar sin livsmiljö. I en aktuell studie har forskarna vid Universitetet i Rennes, Frankrike, tagit fram ett mått som visar hur positiva hästarna känner sig. Genom att se hur optimistiska hästarna är vad gäller hinkar och dess innehåll, kan de avgöra om hästen har en grundläggande negativ eller positiv inställning.

Det här måttet kan i sin tur visa hur hästarna trivs i sin livsmiljö. Om de är negativa är det något i deras livsmiljö som hästarna inte är tillfreds med. Det kan handla om att de inte får utlopp för sina naturliga beteenden på det sätt som de skulle behöva. Om de däremot är positiva och optimistiska, har de en bättre livsmiljö – inte bara ur vår synvinkel. Utan även i deras.

En artikel om denna forskning kan du hitta på The Horse.