Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

Annonser

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

Hästen mer än bara instinkt

Jag trillade på en veterinärmedicinsk artikel om hästarnas sinnen som jag gärna länkar till.
Här är länken:
Thinking Horse, skriven av Evelyn B. Hanggi, PhD

Artikeln är intressant för den uppmärksammar oss på att hästar inte är som vi, att de följer en egen logik och inte är så dumma som vi kanske kan tro.

Vänja en häst
Inte minst tar Evelyn upp frågan om tillvänjningsprocesser och vad som händer när det blir fel. Hästar har ett bra minne och otrevliga upplevelser sitter i. Därför är det också viktigt att träna in en häst på rätt sätt, så att obehag och andra otrevligheter undviks. Hästar, liksom människor, undviker gärna obehag och det är en aktiv handling.

Desensetizing
Evelyn tar upp ett exempel med en häst som lärt sig att tränset gör ont. Det är då en lång process att få den att godta tränset. Det leder också till att hästen kan blir rädd om huvudet i andra situationer. Det gäller tat ”desensitize”, som hon skriver. Ordet är mycket användbart. Det görs effektivast genom att ta ett steg i taget och backa när hästen säger att det är för mycket. Det kräver lite tålamod men är också ett hållbart sätt att förändra förväntningarna om vad som ska hända ur hästens synvinkel.

Systemet med att gå långsamt fram och genast stoppa när hästen säger stopp är något jag själv gärna praktiserar på alla hästar, särskilt de unga men också äldre hästar som spänner sig eller skyggar undan. Det kan ju låta självklart. Vi slänger inte bara på en sadel och hoppar upp när hästen är oinriden. Men systemet med steg-för-steg och låta hästen visa när det blir för mycket glöms faktiskt gärna i många fall.

Vi håller emot, stoppar hästen när den försöker gå, tvingar in bettet i munnen etc. Ett bra grundarbete här med lugn och ro och låta hästen själv komma fram till att det är okej, blir sedan en häst som glatt tar bettet i munnen, står still när vi hoppar upp etc. Det blir också en användbar och säker häst. Hästens skyggande och vilja att gå iväg är något vi ska lyssna på. Och fråga oss varför. Men det gäller också att ha bra känsla när en inlärning är på gång. att hästen reagerar är normalt, och vi kan låta den göra det utan att behöva stoppa processen. När vi ska gå undan och backa, är en fråga om psykologi och erfarenhet och en stor dos känsla. Fel använt kan hästen annars bli än räddare för det vi försöker vänja den till.

Pavlov lever
Pavlov är också kvar i inlärningsprocessen, i alla fall som fenomen. En häst som lär sig att ”trav” betyder att vi kommer mana på den till trav kommer också automatiskt att trava. Det är vad man kallar för klassisk betingning. Men klassisk betingning kan också orsaka beteenden som vi inte vill att hästen ska ha. Och det är lättare att åstadkomma det än vad vi förs kanske tror. Tänk er en häst som sparkar i boxväggen. Om den får mat när den gör det lär den inte sluta. Snarare tvärtom. Inlärningen enligt Pavlovs modell med klassisk betingning kommer sitta som gjuten-. hästen kommer att sparka för att få sin mat…

Positiv eller negativ förstärkning
Evelyn diskuterar även den negativa alternativt den positiva förstärkningen. Här tar hon upp lastningen, som enligt klassiskt manér ofta betyder negativa förstärkningar. Det är en situation som kan bli riktigt farlig när hästen till slut blir så skärrad så den skadar sig själv och eller andra. Inte blir det bättre av att människan sedan ger upp. Minnet av händelsen blir att lastning är en fruktansvärt otäck situation som bör undvikas till varje pris.
En studiegrupp arbetade med hästar på ett positivt manér istället. Dessa hästar kunde snabbt lära sig att det var trevligt att gå in i transporten. Studien utesluter inte att negativ förstärkning kan vara lämplig i vissa fall, men att den framför allt behöver komnbineras med positiv.

Positiv förstärkning ger många fördelar
Den positiva förstärkningen gör hästen mentalt stabil under hela arbetsprocessen, eftersom den gärna hänger med i uppdragen. En härlig bild i rapporten visar en person som står ett par meter bort från hästen och anvisar in den i trailern. Hästen kliver glatt in. Det är något att eftersträva för oss alla!

Generalisering eller mekaniskt lydande
Generalisering är ett begrepp som används för att beskriva hur en individ lär sig tolka liknande signaler, eller stimulus. NÄr en häst har en generliserad syn på t ex skänkeln har den möjlighet att tolka olika ryttares skänklar (alla gör vi lite olika) och därmed anpassa sig efter det. En häst som inte fått lära sig generalisera, utan bara lärt sig gå efter precisa rörelser, blir också ofta mekanisk i sin ”lydnad”. Det innebär i princip att enbart exakt rätt skänkelrörelse ger ett visst utslag, inte tanken som ryttaren hade. Hästen stänger av sin hjärna och tolkar inte ryttarens olika rörelser, utan inväntar passivt på exakt rätt signal. Här ligger Pavlov nära till hands.

Det hämmar i sin tur inlärningen för framtiden, eftersom hästen gärna förhåller sig passiv. Det i sin tur kan troligen (min anmärkning) också leda till att hästen har svårt att hantera nya situationer och därmed bli farlig.

Undvik mekaniskt lydande
Genom variation i träningen ges hästen en chans att tolka de signaler den får och åter ta hjärnan i bruk. Intresset och hästens vakenhet ökar. Det här forskningresultatet tycker jag talar emot en alltför stenkonsekvent ridning.

Hästen lär sig genom att observera
Hästen lär sig genom att observera andra. MEN här finns ett stort men att ta upp – stereotypa beteenden som krubbitning, luftsnappning, vävning och liknande är inte ett resultat av att en häst lär en annan. Sådant smittar inte. Många har däremot upplevt att ett stall ofta har fler hästar som t ex krubbiter än andra stall. Det kan då lätt tolkas som om det smittar. Faktum är dock att hästarna är utsatta för samma miljö och den miljön, där hästar uppvisar stereotypa beteenden, inte är en särskilt bra miljö för hästen. Stress, otillräckligt med stimuli, för få fodringar etc är orsaken till sådana beteenden. Det bekräftar Evelyn, och det är en sanning som kommit fram i många andra studier.

I övrigt finns det enligt Evelyn alltför liten forskning över hur hästar lär sig av andra hästar.

Avancerade kognitiva funktioner
Evelyn vill inte stoppa med att hästar enbart uppträder enligt Pavlovs modell. De är mycket mer än så. TYvärr, säger hon, är forskningen i de mer avancerade segmenten av hästens psykologi i sin linda. Troligen behöver de inte lära in varje sak för sig och se allt som nytt. De kan istället klassificera sin omgivning så att den har en förståelse för den. Det här är en viktig poäng och något som vore kul att se mer forskning på.
Det betyder att de, liksom vi, delar upp världen i olika kategorier utefter det som är viktigt för oss. Vi lever i en värld där vi grupperar saker för att göra den förståelig. Vi gör det genom vårt språk – mat, möbler, svenskar, länder, och allt vad det nu är vi kan gruppera och dela in. Hur gör hästarna i det här fallet? Jag hoppas på mer forskning snart.