hälsa

av

Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand

Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.

Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.

Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!

Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?

Annons
av

Dressyr är ingen sport

Dressyr är i grunden ingen sport. Inte i den meningen att det är det som är syftet.  Lika lite som att gymnastik egentligen är en sport. Däremot kan man tävla i dressyr – om man vill,  lika väl som man kan tävla i gymnastik. Men att göra morgongympa och att tävla i gymnastik är två väldigt olika saker. Den som tävlar i gymnastik vet att den måste pressa sig till yttersta gränsen för att bli bäst. Den som tävlar i gymnastik vet att det sliter mer än det ger för kroppen, men tycker det är värt det. Den som gymnastiserar för hälsa gör det för att bli stark och frisk – länge.

Dressyr är hästens gymnastik. För att bli smidig och stark för att få bättre styrka att bära sin ryttare korrekt, och för att hålla länge. Det är hästens yoga för att bli mentalt och fysiskt frisk och sun. Det ska vara uppbyggande träning – förberedelser för att kunna göra saker utan att gå sönder. Det är något som kan göras och bör göras på alla hästar som rids – för att ge dem bra förutsättningar för att klara sitt jobb, även om det så ”bara” är att vara ute i skog och mark med en ryttare på ryggen.

av

Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

av

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

av

Att sätta igång en häst

Det våras för verksamheten. Inget är så härligt som när jag behöver ta av jackan när jag rider! Det är grejer det! Och nu är äntligen ridbanan fast och bra nog för fullt ös, efter en mycket blöt vår. Och det rids ordentligt på ridbanan, inte minst av mig själv. Jag rider alla hästar på gården, mer eller mindre ofta. De och jag behöver träningen. Som tränare med elever som verkligen vill framåt tycker jag det är viktigt att hästarna är i bästa skick, och att jag vet deras styrkor och de lite svagare delarna hos varje häst. För att inte tala om personligheten och de små klurigheter man kan lista ut när man rider en häst ofta. Hur vill hästen ha sin galoppfattning för att vara nöjd, vad händer om jag provar en lite bredare handställning, hur vill hästen att skänkelhjälpen ska vara. Ja allt sådant där är ju individuellt och om du känner hästen väl, lär du dig hur den vill ha det för att fungera på bästa sätt.

I stallet finns också just nu tre hästar som håller på att komma igång för att följa med på turer och ridas av elever på ridbanan. De är totalt olika i såväl bakgrund som kunskapsnivå vad gäller ridkonsten så det blir att lägga upp individuella planer för de tre. Ingen kan tränas upp på samma sätt, och målet för de tre hästarna är också olika. Men ändå samma på något vis. Det handlar om att skapa starka, sunda och glada hästar med gott självförtroende som på ett sunt sätt bär runt sin ryttare.

Gemensamt för min träning med de tre hästarna är att jag försöker variera träningen i sig (markträning, uteritt, banträning) och vad vi gör under de olika passen. Och det blir en del skritt. Samtliga hästar behöver lära sig att slappna av, förstå vad hjälperna betyder och hinna svara rätt på varje enskild hjälp. En i taget. De behöver också lära sig hur de ska hantera sin kropp för att kunna komma i balans under en ryttare- en konst för en häst och det tar sin lilla tid. Halter, lite sidvärts och korta korta travpass och mycket övergångar är bra grejer som man kan variera i en evighet utan att göra hästen alltför trött.

Sedan blir det galoppträning, hellre än trav. Galoppen har en mängd fördelar. Inte minst när det kommer till bjudningen och ryttarens ridning fram till handen. I galoppen måste ryttaren (jag i det här fallet) tänka framåt, och jag måste sitta i balans i svängarna. Annars blir det trav. Det går inte att tröla med handen och hoppas på det bästa, då blir det också knas i galoppen. Jag rider kort sagt bättre i galoppen, och det tror jag inte att jag är ensam om.

Än så länge har vi bara kommit till korta galopp-pass – på en häst. Han är född till att galoppera. Traven är inte så rolig än så länge, och i början av galoppen känns det ganska så avigt. Men det släpper ganska så snart om jag sitter och räknar steg och bara andas och rullar på. Utan att störa. Det är en konst bara det! Att inte jäkta fram något, utan att våga vänta in hästen. Så att den hinner utvecklas i sin takt. Ingen annans.

Sen väntar bommar, när vi är på banan förstås. Resten tar vi ute i skog och mark. LÅnga härliga turer väntar, i sakta mak och med ett eller annat galoppinslag. I solens sken, eller i regn. För nu är tiden här då jag slipper frysa – bästa tiden på året!

PS – Jag inspireras här av ett flertal tränare – men tycker Heuschmann beskriver just galoppen som lösgörande och fördelen av det långsamma skrittarbetet ganska bra i den här artikeln.

 

av

Lösgjordhet – vad är det?

Ett av de viktigaste målen för varje ridhäst är att den ska bli så lösgjord som möjligt. En lösgjord häst är en häst som är avslappnad i sin kropp och vars rörelse går igenom hela kroppen i varje steg. Det är det som förr kallades ”gå på tygeln”. Och först när hästen är lösgjord, kan vi över huvud taget tänka tanken på att samla den på ett korrekt sätt. Utbildningsskalan, om än med några år på nacken, är nog så giltig än idag.

Utbildningsskalan för en häst lyder som följer och i följande ordning: Takt, Lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning, samling.

Takt, lösgjordhet och kontakt hör i hop – det ena ger det andra som ger det tredje i samverkan med varandra. Detsamma gäller de tre senare punkterna schwung, rakriktning och samling – de bygger alla på varandra.

Lösgjordhet må komma som nummer två utav sex punkter, och i det första blocket av hästens utbildning, men det är något som man ofta får återgå till och jobba med, hur mycket hästen än är utbildad och ”kan”. För mycket av ridjobbet kan ge spänningar, vilka måste jobbas bort kontinuerligt och i varje ridpass. Det är som att gymnastisera hästen till att kunna använda kroppen på rätt sätt – så att vi sedan kan samla om vi vill (eller hoppa höga hinder för allandel – en sådan häst behöver också vara lösgjord).  För i varje givet ögonblick gäller det att hästen är lösgjord för att det andra ska fungera.

Vad är lösgjordhet

En lösgjord häst kan böja sin kropp i sidan utan att få spänningar och ryggen rör sig i varje steg. Hela kroppen är involverad i rörelsen, från bakhoven hela vägen igenom kroppen till nacken. Det spelar ingen roll om hästen har huvudet lite högre eller lite lägre, det är genomsläppligheten av rörelsen igenom kroppen som är det intressanta. Ett bra kvitto däremot, är att hästen ska kunna sträcka ut halsen framåt nedåt, och därigenom stretcha ut sina ryggmuskler, utan att den lixom trillar framåt och blir springig. Den ska kunna hålla kvar sin takt och tempo, även med långa tyglar som bjuder hästen att sträcka ut. Det är det vi kallar för att lägga ner en häst. I den här formen trivs hästen och kan jobba utan att slappna av. Det är  värt att komma ihåg att lösgjordhet är något som kommer både mentalt och fysiskt på en häst – en stressad häst är knappast lösgjord, en bekymrad häst är inte heller lösgjord. Det kan bara en nöjd häst vara.

Mjuk gång

Steget blir hos en lösgjord häst mjukt och rullar igenom hela hästen. Det är helt enkelt väldigt lätt att sitta på en lösgjord häst, då den inte stöter igenom rörelsen någonstans. Allt är böljande mjukt. Men det räcker med att en enda led eller muskel är stel, för att rörelsen igenom kroppen ska bli kantig och avig. Så att lösgöra en häst, det är lättare sagt än gjort. Kontakten genom tygeln med hästens mun känns som om man håller i ett par gummiband, så mjuk men ändå levande känns den.

Hur ser en lösgjord häst ut?

Man ser på en häst att den är lösgjord genom rundningen i halsen och att den är balanserad. Den ser inte ut att tippa framåt, och steget är lugnt och taktfast. Förr fick jag tyvärr lära mig att hästen skulle vara krökt i nacken – det var att gå på tygeln det! Men att knäcka in nacken gör inte bra form på en häst. Det här verkar hålla i sig lite grann, och det är inte så nyttigt för hästen. Många hästar har en tendens att låsa sig i bogarna, eller ha spänningar på andra sätt. Och många ryttare är lite duktigare på att få igång bakkärran än att kunna fånga upp rörelsen så att den även går igenom hästens framparti. Hästarna blir då framtunga, istället för lösgjorda och så fort man då försöker sänka hals och huvud framåt-nedåt springer hästen iväg.  Frambenen får ta hårda stötar i varje steg och hästen riskerar att få hältor, framför allt fram.

I en fin artikel i Equipage, visar Bo Tibblin skillnaden mellan en lösgjord lång och låg häst och en framtung häst. Här ser du tydligt skillnaden ,och kanske kan få en känsla för hur det känns där uppepå, när hästen är avspänd och genomsläpplig.

Lösgörande övningar

Vad kan vi då göra för att hjälpa en häst att bli lösgjord? För det första måste hästen må bra i grunden och tycka om det där med att bli riden. Sedan ska all utrustning passa hästen. Annars är ridningen obekväm. Att ha hästen i balans i sina skor är också bra, så en hovslagare som vet hur den ska göra för att hjälpa just din häst är viktigt. Annars behöver hästen spänna sig för att hålla balansen, precis det motsatta mot lösgjordhet med andra ord.

När vi väl är uppe i sadeln ska vi kika på oss själva först. Har vi mjuk hand och rider vi ”fram till handen”. Ok – bra. Är vi i balans och avslappnade? Ännu bättre. Nu har hästen en chans att bli det också. Har vi ett ridsystem som kan visa hästen skillnaden mellan att aktivera sin kropp och springa framåt? Nu börjar det likna något! Då kan vi ta till oss lite övningar som hjälper än bättre. Till de lösgörande övningarna på banan finns:

  • Övergångar
  • tempoväxlingar
  • framdelsvändningar
  • skänkelvikningar
  • böjda spår
  • sidepass

Dessa kan vi variera i oändlighet för att hjälpa hästen att komma i balans och till lösgjordhet, från enklare övningar till riktigt kluriga. Men det kan vara svårt att hitta roliga slingor och övningar på egen hand, dag efter dag. Som tur är finns det andra som hittat på bra övningar och gärna delar med sig av andra. På till exempel Hippson kan du hitta en mängd olika tips på hur du kan kombinera olika lösgörande övningarna för att få hästen riktigt fin, och en bra tränare kan ge än flera kluriga och roliga övningar som gör din häst riktigt, riktigt, lösgjord.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

av

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.