Det våras för verksamheten. Inget är så härligt som när jag behöver ta av jackan när jag rider! Det är grejer det! Och nu är äntligen ridbanan fast och bra nog för fullt ös, efter en mycket blöt vår. Och det rids ordentligt på ridbanan, inte minst av mig själv. Jag rider alla hästar på gården, mer eller mindre ofta. De och jag behöver träningen. Som tränare med elever som verkligen vill framåt tycker jag det är viktigt att hästarna är i bästa skick, och att jag vet deras styrkor och de lite svagare delarna hos varje häst. För att inte tala om personligheten och de små klurigheter man kan lista ut när man rider en häst ofta. Hur vill hästen ha sin galoppfattning för att vara nöjd, vad händer om jag provar en lite bredare handställning, hur vill hästen att skänkelhjälpen ska vara. Ja allt sådant där är ju individuellt och om du känner hästen väl, lär du dig hur den vill ha det för att fungera på bästa sätt.

I stallet finns också just nu tre hästar som håller på att komma igång för att följa med på turer och ridas av elever på ridbanan. De är totalt olika i såväl bakgrund som kunskapsnivå vad gäller ridkonsten så det blir att lägga upp individuella planer för de tre. Ingen kan tränas upp på samma sätt, och målet för de tre hästarna är också olika. Men ändå samma på något vis. Det handlar om att skapa starka, sunda och glada hästar med gott självförtroende som på ett sunt sätt bär runt sin ryttare.

Gemensamt för min träning med de tre hästarna är att jag försöker variera träningen i sig (markträning, uteritt, banträning) och vad vi gör under de olika passen. Och det blir en del skritt. Samtliga hästar behöver lära sig att slappna av, förstå vad hjälperna betyder och hinna svara rätt på varje enskild hjälp. En i taget. De behöver också lära sig hur de ska hantera sin kropp för att kunna komma i balans under en ryttare- en konst för en häst och det tar sin lilla tid. Halter, lite sidvärts och korta korta travpass och mycket övergångar är bra grejer som man kan variera i en evighet utan att göra hästen alltför trött.

Sedan blir det galoppträning, hellre än trav. Galoppen har en mängd fördelar. Inte minst när det kommer till bjudningen och ryttarens ridning fram till handen. I galoppen måste ryttaren (jag i det här fallet) tänka framåt, och jag måste sitta i balans i svängarna. Annars blir det trav. Det går inte att tröla med handen och hoppas på det bästa, då blir det också knas i galoppen. Jag rider kort sagt bättre i galoppen, och det tror jag inte att jag är ensam om.

Än så länge har vi bara kommit till korta galopp-pass – på en häst. Han är född till att galoppera. Traven är inte så rolig än så länge, och i början av galoppen känns det ganska så avigt. Men det släpper ganska så snart om jag sitter och räknar steg och bara andas och rullar på. Utan att störa. Det är en konst bara det! Att inte jäkta fram något, utan att våga vänta in hästen. Så att den hinner utvecklas i sin takt. Ingen annans.

Sen väntar bommar, när vi är på banan förstås. Resten tar vi ute i skog och mark. LÅnga härliga turer väntar, i sakta mak och med ett eller annat galoppinslag. I solens sken, eller i regn. För nu är tiden här då jag slipper frysa – bästa tiden på året!

PS – Jag inspireras här av ett flertal tränare – men tycker Heuschmann beskriver just galoppen som lösgörande och fördelen av det långsamma skrittarbetet ganska bra i den här artikeln.