Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.
De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.
Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.
Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?
Äter.
Äter.
Äter.
17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.
Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.
Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.
För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.
På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.
Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.
Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.
Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?
Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.
I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.
Hmmm.
Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.
För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.
Så jag fodrar.
Och fodrar
Och fodrar.
Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?
Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……
Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.
Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..
Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.
Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.
Busenkelt! 