W och jag mot tiden och PPID

Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.

Annons

Antalet som jobbar med hästar ökar!

Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.

Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.

Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.

Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.

Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀

Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.

 

Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses med rätta i grunden vara allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

DSC_0020

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat.

Det där med att fodra rätt till var och en av hästarna i en lösdrift kan också bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten.  Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag. 20190203_1543477115584509032407013.jpg

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Inte en dag utan att mocka

En enda gång i mitt hästägarliv, ett liv som började i början på 90-talet har jag låtit bli att mocka boxen en häst stod i. Jag minns det så väl, den känslan att jag inte låtit hästen ha en ren bädd att kliva in på i boxen den natten. En natt. Aldrig mer. Jag kände mig som den värsta skurk som tänkas kan.

Varje dag sedan dess har boxarna blivit  mockade. Varje dag. Åtminstone en gång. Det är något man bara gör. Jag kan inte ens ta in en häst i en box som inte mockat för några timmar utan att det känns fel. Om jag gör det, mockar jag med hästen i boxen. Hästar ska ha en ren bädd att stå på. Så är det bara.

Det innebär inte att jag är en petimeter och springer omkring och ska ha varenda sak på sin plats och att allt ska vara skinande blankt och rent. Kanske inte tvärtom heller, när jag tänker efter men med tiden skaffar man sig sina prioriteringar. En av dessa är helt klart mockningen. Den tullar jag aldrig på.

Boxens storlek har betydelse för vilan

De allra flesta hästar står uppstallade i boxar. I Sverige finns ett minimimått som krävs för att få stalla upp en häst. Minimistorleken är beroende på hästens egen storlek. Det kan te sig naturligt att en större häst betyder en större box. Men varför egentligen?

En av anledningarna är att en häst som få ren stor box i förhållande till sin storlek oc också kan vila sig bättre. En studie i Danmark har visat att hästar med en större box ligger ner och vandrar och rullar bättre än i en liten box.

Studien genomfördes av Peter Raabymagle MSc och Lan Ladewig PhD för Kungliga Veterinär och jordbrukshögskolan i Fredriksberg, Danmark.