Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses med rätta i grunden vara allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

DSC_0020

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat.

Det där med att fodra rätt till var och en av hästarna i en lösdrift kan också bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten.  Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag. 20190203_1543477115584509032407013.jpg

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

Annonser

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

Att hitta rätt kompisar

Många hästar fungerar med de flesta andra hästar, då de är naturligt sociala. Bara de får en grupp så anpassar de sig och är nöjda med det. Men det går ju att göra lite mer än så, med lite tur och lite engagemang. Att tillbringa sin tid med bekanta som det går att komma överens med är en sak, att vistas hela dagarna med sina bästa kompisar – det är en helt annan.  Det finns dessutom de som är lättmobbade eller som av någon anledning har svårt att hitta vänner i en flock.

Det är lätt att låta sig luras att tro att hästar blir lyckliga bara det finns andra hästar i hagen. Det är inte alltid så enkelt. Tänk om de inte passar varandra? De har, när vi spärrat in dem i hagen bara två alternativ. Antingen kommer de överens med de kompisar vi tilldelar dem, eller så blir de ensamma (i bästa fall om de kommer undan när de inte får vara med) även om det till synes finns kompisar. Särskilt syns det när hästarna inte är så fasligt många.

Om mitt vita sto Tammy inte hade haft sin bästa kompis i vått och torrt, W,  hade jag haft fullt upp med att hitta kompisar åt henne. Hon låter sig lätt exkluderas i gruppen och om hon hade hamnat med hästar som inte tog henne till sig hade hon blivit ensam ändå.

Men nu har jag W. Och då går det mesta bra, även när det är lösdriftstider på vintern och utrymmena mindre. Hon skyddas av sin kompis, som också råkar vara en riktig alfadam som lugnt och stilla tar sin plats. Hon råkar också vara intelligent och snäll nog att ge kompisen plats vid matbordet. Det är lite häftigt att se. Om W inte är där vågar den vita Tammy inte gå fram. Ett vanligt öde för de vita hästarna.

Hästar skapar livslånga vänskapsband. Se bara på Tingeling, mitt russ, och Alex, min gammelklump. De är ett sant radarpar. Även Tingeling får en trygg tillvaro när gammelklumpen är med. Han beskyddar henne och ser till att också hon får plats vid matbordet.

Sedan gäller det ju att hitta kompisar som har samma mentalitet. Vissa är inte så lekfulla som andra i hagen. Det är både synd om den som vill leka och den som är en tråkmåns om de bara har varandra att lita till. Det är ju inte alltid går, men den som har flera hästar kan ofta matcha vännerna, så att ingen känner sig ensam och alla får en bästis att vara med.

Just nu är hagkompisar ett pyssel för mig. Gammelmannen i hingsthagen orkar inte längre hålla tempot med de yngre och mer vältränade. Det är verkligen inget fel på hästen, han är vacker som en dag och frisk som en nötkärna. Men han är faktiskt gammal och visade med all önskvärd tydlighet att han inte orkade med de yngre längre. Jag hittade honom allt oftare ensam och han har de senaste två dagarna kommit forsande till mig för att få komma iväg och få andra kompisar att vara med.  

Jag tror han behöver stadigare kompisar med lite mindre röj. Även som frisk är det inte lika mycket fart när man är en bit över tjugo. Vi får se om jag väljer rätt åt honom, för det är svårt att veta även om man känner hästen väl. Men bra kompisar ska han ha, och det lär visa sig om jag valde rätt nu, när jag snart går upp i hagen. Står han nära de andra är det rätt, annars får jag avvakta och vänta ut och se om jag kan hitta på något annat kanske. Håll tummarna…..