Många hästar fungerar med de flesta andra hästar, då de är naturligt sociala. Bara de får en grupp så anpassar de sig och är nöjda med det. Men det går ju att göra lite mer än så, med lite tur och lite engagemang. Att tillbringa sin tid med bekanta som det går att komma överens med är en sak, att vistas hela dagarna med sina bästa kompisar – det är en helt annan.  Det finns dessutom de som är lättmobbade eller som av någon anledning har svårt att hitta vänner i en flock.

Det är lätt att låta sig luras att tro att hästar blir lyckliga bara det finns andra hästar i hagen. Det är inte alltid så enkelt. Tänk om de inte passar varandra? De har, när vi spärrat in dem i hagen bara två alternativ. Antingen kommer de överens med de kompisar vi tilldelar dem, eller så blir de ensamma (i bästa fall om de kommer undan när de inte får vara med) även om det till synes finns kompisar. Särskilt syns det när hästarna inte är så fasligt många.

Om mitt vita sto Tammy inte hade haft sin bästa kompis i vått och torrt, W,  hade jag haft fullt upp med att hitta kompisar åt henne. Hon låter sig lätt exkluderas i gruppen och om hon hade hamnat med hästar som inte tog henne till sig hade hon blivit ensam ändå.

Men nu har jag W. Och då går det mesta bra, även när det är lösdriftstider på vintern och utrymmena mindre. Hon skyddas av sin kompis, som också råkar vara en riktig alfadam som lugnt och stilla tar sin plats. Hon råkar också vara intelligent och snäll nog att ge kompisen plats vid matbordet. Det är lite häftigt att se. Om W inte är där vågar den vita Tammy inte gå fram. Ett vanligt öde för de vita hästarna.

Hästar skapar livslånga vänskapsband. Se bara på Tingeling, mitt russ, och Alex, min gammelklump. De är ett sant radarpar. Även Tingeling får en trygg tillvaro när gammelklumpen är med. Han beskyddar henne och ser till att också hon får plats vid matbordet.

Sedan gäller det ju att hitta kompisar som har samma mentalitet. Vissa är inte så lekfulla som andra i hagen. Det är både synd om den som vill leka och den som är en tråkmåns om de bara har varandra att lita till. Det är ju inte alltid går, men den som har flera hästar kan ofta matcha vännerna, så att ingen känner sig ensam och alla får en bästis att vara med.

Just nu är hagkompisar ett pyssel för mig. Gammelmannen i hingsthagen orkar inte längre hålla tempot med de yngre och mer vältränade. Det är verkligen inget fel på hästen, han är vacker som en dag och frisk som en nötkärna. Men han är faktiskt gammal och visade med all önskvärd tydlighet att han inte orkade med de yngre längre. Jag hittade honom allt oftare ensam och han har de senaste två dagarna kommit forsande till mig för att få komma iväg och få andra kompisar att vara med.  

Jag tror han behöver stadigare kompisar med lite mindre röj. Även som frisk är det inte lika mycket fart när man är en bit över tjugo. Vi får se om jag väljer rätt åt honom, för det är svårt att veta även om man känner hästen väl. Men bra kompisar ska han ha, och det lär visa sig om jag valde rätt nu, när jag snart går upp i hagen. Står han nära de andra är det rätt, annars får jag avvakta och vänta ut och se om jag kan hitta på något annat kanske. Håll tummarna…..