Det där med att lära sig

”– Ridsporten har någon slags kultur att man ska veta saker, fast man aldrig har fått dem instruerade för sig. Annars utpekas man som ”dum”. Jag gillar inte den kulturen. Jag tycker absolut att man ska våga fråga, det är ju så man lär sig och blir bättre.”
/Jens Fredricson

Så skrevs i den artikel jag delade från Hippson. Det är en mycket bra uppmaning! Men ett tips bara i all välmening. Fråga inte kreti och pleti på fejjan eller några andra sociala forum och hoppas på ett vettigt svar. Det finns folk som svarar vettigt, men många tror att de vet för att de fått för sig saker, saker som inte alls stämmer. Och det är hopplöst svårt att veta vilket som är vad om det inte är så att man redan vet och kan för att man läst in sig på ämnet eller frågat de som verkligen har koll.

Själv läser jag diskussionerna under vissa inlägg med skräckblandad förtjusning. Chipsen och vinet får komma fram ibland, när det är riktigt illa och timmen är sen. Jösses vad folk får för sig konstiga saker, och tipsar om saker som är rent utsagt kontraproduktiva. Vissa tycker man ska straffa ut vissa saker, andra att det krävs en hel del prylar för att komma till rätta med ”problemet”. Ja visst – symtomen kan avklinga. För en tid. Men om man läser den artikeln av Jens som detta stod i, fanns också tydliga besked om att kunskap, gott hästmannaskap och god ridning är det som gäller – och vad är då detta? För det krävs ett proffs och en erfarenh till hands för att hjälpa.

Intressant är också alla de som frågar, men som vill ha ett speciellt svar. Och när de får ett ärligt och bra svar, så är det inte det svaret de vill ha. Utan det ska vara ”rätt” svar. Ja jösses. Sociala medier har sina fördelar, men de har också sina uppenbara nackdelar.

Läs in dig på ämnet du söker svar på, fråga de som verkligen ha koll – dvs skaffa ett nätverk där du kan få vettiga svar. Så blir allt så mycket lättare. Och får du ett svar du inte förstår – fråga igen och fråga framför allt ”varför”. Kan man itne svara på varför, så var skeptisk. SÅ blir det värt att fråga sedan också, du kommer få otroligt kloka och bra svar. Inte alltid enkla lösningar, men hållbara.

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

https://www.forskning.se/2018/02/12/vaccin-mot-hastsjukdomen-kvarka/

 

 

Kallt väder tarvar varmt vatten

Nu sätter då kylan in på riktigt. Efter att ha varit ganska mesigt temperaturmässigt har nu vintern bestämt sig för att dra igång på allvar så här i februaris början. Snön ligger ju halvmeterdjup alla redan, vilket gör att hästarna bara genom att vara i hagen gör av med massor med energi – och vatten. Och salt. När det är kallt ger vi också mer hö än vanligt. Hästar fungerar som kaminer och klarar kylan finemang bara de får ordentligt att äta. Bara det gör dem mer törstiga än brukligt.

När du också kylan kommer drar hästkroppar än mer vatten och salt. Så det gäller att ha koll på att de dricker ordentligt. Det är inte alldeles lätt faktiskt. Att ha eluppvärmda vattenkar är en bra idé, och helst ska vattnet vara ljummet hela tiden. De älskar ljummet vatten på vintern. Och kallt på sommaren. Inte helt olika oss med andra ord.

Här hemma går vi med varmvattenhinkar många gånger om dagen. För att hålla temperaturen uppe i vattenbyttorna. Det blir lite pyssel med att hålla tunnorna rena också – is överallt, hö som fastnar på sidorna och byttor som trillar ner i stora snöhål. Men det är det värt. Risken för hästarna när de inte får vatten ordentligt är påtaglig – då kan de må riktigt dåligt. Det vill i alla fall jag undvika så gott det går. Själv får jag bra träning när jag går omkring med hinkarna. Två i taget. Så det är balanserat. Så kommer alla hästar in från lösdrifterna en gång om dagen och får favoriten ”godisvatten”, väl utspädd lusern och betfiber. Och lite extra salt.

 

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.

COPT – Kvickdrag, eller bara en hostig häst?

 

COPD står för kronisk obstruktiv lungsjukdom hos häst. Förr kallade man det helt enkelt för kvickdrag, men det ska ju vara så fint nuförtiden. Så då får det blir en förkortning av en lång lång harang av ord. 😉 Nåväl, det är i alla fall en fruktad sjukdom för varje hästägare. Hästen blir hostig, snorig och mindre pigg än vanligt. Och det beror inte på att hästen har en förkylning som går över. Nej – det är värre än så. Hästen har en allergi mot det den har runt omkring sig – stallmiljön. Det an handla om en reaktion mot foder, strö eller damm.

En del av mina äldre hästar började hosta när jag flyttade ner till Skåne. Jag var djupt bekymrad och kallade in veterinär. ”Välkommen till Skåne” blev svaret. Och så fick jag råd om att absolut inte ha halm i lösdrift eller boxar, att fodra med silage istället för h (går knappt att lagar i fuktiga Skåne!) och hålla hästarna ute så mycket som möjligt. Slemlösande medicin fick jag för att ge om det blev för illa. Se tipsen fungerade. Halm är det dammigaste man kan få tag på. Det har jag erfarit förr med en häst som hostade och hostade tills den dag jag helt sonika bytte box på hästen och hästen fick torv att stå på istället. Då blev det tyst i stallet, till allas lättnad. Så oroliga vi varit. Det blev det också i mitt stall i Skåne. Tack och lov. Jag såg annars fram emot att till slut behöva ta bort hästarna om det inte blev bättre, så desperat över allt hostande var jag.

Sedan, tro det eller ej, har det hållit sig tyst hela tiden, även när vi flyttat norrut igen. Här kan vi fodra med hö – det är torrare här så det går bättre att lagra höet, men pellets får vara ströet i stallet och vissa hästar får fortfarande silage. Och tyst är det. Ingen häst hostar jämnt och regelbundet.

Jag har ofta märkt att hästarna börjar hosta lite smått och sedan blir det bara värre. Istället för som vid en förkylning där det slutar efter ett tag. Ofta hostar hästen till också om den är lite allergisk och gärna lite äldre just när man travar igång hästen under ritt. Det är en liten varning, även om man kanske inte behöver slå på alla trummor om hästen är några år. Då gäller det att det inte kommer smygande hosta mer och mer i vardagen bara. Då är det läge att agera. Långa dagar ute i hagen eller lösdrift, bra foder, byta strö är klassikerna.

Vad kan man mer göra? JO – låta bli att sopa stallgången när hästar är inne är ett mycket bra tips. Det är makalöst vad man drar upp mycket fint damm (värst är det som inte syns). Så om ni undrar när ni kommer varför höet ligger lite här och var i stallet och det kanske ser lite osopat ut. Så är det här anledningen. Vi sopar inte i vårt stall när hästar är inne, om det inte är alldeles nödvändigt.

Det gäller att göra allt för att få stopp på problemen. En hosthäst har en nedsatt prestationsförmåga och får kämpa för att få syre. Det gör också att den lätt blir överansträngd. Lungor och luftstrupe kan skadas i det långa loppet och man ser tydligt när hästen verkligen mår dåligt – då kommer den berömda kvickdragsfåran som går som en linje på nedre delen av buken. Tänk att det blir som en person med astma – varje andetag är en kamp. Så kan inte en häst behöva ha det. Tack och lov har jag inte träffat på så många hosthästar. Mer än de jag berättat om då. Och dessa fick vi ju ordning på ganska snabbt. Som tur är.

Man lär sig så länge man lever, och man lever så länge man lär sig.

 

 

 

 

Agria om kvickdrag

Hur mycket behöver hästen röra på sig

Hästar är gjorda för rörelse. I naturlig miljö rör de sig lite hela tiden, och de tar bara ut krafterna ordentligt under korta stunder. Sedan rör de på sig i lugn mak igen. Hela deras fysik är beroende av detta. De är faktiskt några av de absolut mest fantastiska atleterna i djurvärlden, men för att allt ska fungera ordentligt måste hästens kropp vara i balans och ha god blodcirkulation. Det får man bäst genom att hästen får bete sig naturligt – dvs röra på sig mest hela tiden.

Man kan lite slarvigt se på saken som att hovarna är hästens blodpumpar som hjälper hjärtat i kroppen att få runt blodet i hela den stora kroppen. När benen belastas i rörelse kommer blodcirkulationen igång. När hästen står still har hästen mycket svårare att transportera tillbaka det blod som går ut i stora delar av kroppen, och som går via benen. Det beror på att den inte har några muskler alls i benen- de är senor och ligament och fungerar som på en marionett – senorna är trådar som styrs av muskler i själva kroppen (inte benen). Så det är hoven som måste göra detta jobb mekaniskt.

När en häst står stilla länge kan man se det här i benen på hästen. De blir ofta svullna i benen då. Det gäller särskilt gamla hästar som står väldigt stilla inne i en box. Det behöver inte betyda att hästen är dålig, utan att den stått för mycket stilla. Problemet blir ju att slaggprodukter samlas i benen och det gör inget gott.

Fenomenet med att en stor del av hästens blodströmmar går genom benen och pumpas upp via hoven. syns också vid sjukdom. Jag fick en häst som fick en rejäl infektion, en infektion som jag inte fick hjälp från av veterinärer på plats hur jag än tjatade. Trots att jag drog ut dem varannan dag (och betalade en halv förmögenhet för varje besök) fick jag inget gehör för att en häst med en sårficka skulle ha antibiotika. Det var ett typexempel på när veterinärerna gått en snabbkurs för mycket och lärt sig att de ska försöka undvika antibiotika då resistensen ökar. Sukc. Inflammationshämmande fick jag, vilket inte var till någon nytta precis.

Det slutade med att jag fick åka till veterinärklinik med en vettig veterinär på plats och hen förfärades över att jag inte fått någon antibiotika till hästen. De såg på prover att hästen var illa däran och satte hästen på ett brett antibiotikum. Fick åka mil för att hitta detta, då det var en ovanlig sort (som tur är behöver få hästar detta då de oftast får hjälp av ambulerande veterinär). Tre dagar efter medicinstarten så hittar jag en häst som har fyra stockar till ben. Hon stod på box, då hon var sjuk och hade ett infekterat sår. Åh vad jag grät. Stackars, stackars djur. Hon kunde knappt gå. Allt skit hamnade i benen när medicineringen kom och som tur var skulle vi till klinik samma dag.  Men med lugn och stilla rörelse och massage gick svullnanderna ner. Jag förlorade ridbarheten på den här hästen pga detta, men det är en annan tragisk historia. Jag lärde mig i alla fall vart problemen sätter sig när det blir obalans och sjukdom i kroppen.

Nåväl, en häst behöver röra på sig ordentligt för att få blodomloppet att fungera i kroppen i alla fall. Så mycket är klart. Den behöver också röra på sig mycket för att hålla magen igång. Ett stort problem för hästar är att magen inte alls fungerar bra när de står för stilla. Det kan leda till kolik och det kan bli riktigt farligt för hästen. Det här är något jag själv bävar för när jag behöver ställa en häst på box pga skada. Det är nämligen inte alls ovanligt att hästen då får magproblem.

Sen tillkommer ju den självklara saken att hästar som står inne hela tiden också blir stela i musklerna. Och om vi vill rida på dem, så bli det svårt för hästarna att leverera någon mjukare tillställning. I det här fallet skiljer det sig nog inte så mycket mellan människa och häst. Men hästen har alltså fler anledningar än oss till att röra på sig. Och ändå är det många hästar som står instängda i en låda mest hela tiden.

Enligt lag ska en häst få gå ut varje dag och röra på sig fritt, om veterinär inte anger annat. De ska ha möjlighet att galoppera i hagen. När denna regel kom för ett antal år sedan så vart det stor skillnad på hur man höll hästar på många håll. Men inte överallt. Regeln tolkades som att hästar behövde en trettio meter lång hage för att kunna galoppera (väldigt liten yta med andra ord). Det står inte hur länge en häst ska kunna göra det här, utom att det ska ske varje dag. Det duger alltså fint att släppa en häst lös i ridhuset i en kvart för att uppfylla kravet.

Och i min värld är det här inte okej, inte om man bryr sig om hästen som atlet eller om dess hälsa som de kännande varelser de är. I vissa fall är det svårt att tillgodose utevistelsen. Hästar på resande fot till exempel. Men i många fall är det utrymmesskäl – t ex i storstäderna, vilket inte är lika okej då det handlar om hela hästens liv, inte vid enstaka resor

Själv har jag förmånen (har sett till att ha förmånen) att mina hästar har ett antal hektar att leka på. De är ute minst tolv timmar per dag om inte vädret anger annat (och hästarna vill in trots fodringar ute), de flesta kan själva bestämma om de vill hänga i en mysig lösdrift eller vara ute, om de vill gå, stå eller ligga. För hälsans skull. För deras rätt att bestämmas skull. De är också väldigt sunda, och det var nog en fyra år sedan jag hade ett kolikliknande fall, som löste sig rätt fort ändå. (tarmvred och annat kan dyka upp hur bra man än håller sin häst, men man kan minska risken för sjukdom en del i alla fall genom att hålla en häst så att deras behov tillfredsställs).

Tack och lov visar alltfler inom eliten på den goda smaken att ha hästarna ute. De märker att hästarna presterar bättre, mår bättre, blir starkare och sundare. Som om det var någon nyhet. Än så länge blir det stora glada reaktioner på varje elitryttare som visar upp detta – som om det var något annat än sunt förnuft, och att man inte kan förvänta sig av en hästhållare på elitnivå att de tillgodoser hästens behov? Lite konstigt är det allt…..

Hur hoven som blodpump fungerar

Rörelsens påverkan på matsmältningssystemet

Tips för att undvika kolik