I år har jag ingen liten fölunge som väntar på att för första gången se dagens ljus. Inte heller går det någon liten knatte vid sin mammas sida och lär sig om hur vi konstiga människor beter oss, hur världen är funtad eller hur hästar beter sig. De föl som jag har är numera stora grabbar, med full fart ute i hagen, tillsammans med kompisar.

Det är lite tråkigt. Det finns få ting här i världen som är mer fascinerande än att se en fölning eller att se den lille se världen utanför med stora förvånande, men nyfikna ögon. Den senaste dök upp i mars, för ganska precis två år sedan. Han passade på att dyka upp precis när snöstormen rasade som värst. Då var jag extra glad över att allt gick som det ska. Hur hade vi annars kunnat få ut veterinär inom rimlig tid, när drivorna låg som stora sjok på vägen? Men som sagt, allt gick fantastiskt bra och hans första blick av världen var att den var alldeles vit och kall. Nu vet han bättre.

Att avvänja ett fölis
När den första fölisen dök upp i mitt stall började jag redan första dagen att fundera över avvänjning. Det var ju en pojke. Annars hade jag nog inte brytt mig så mycket. Ston är med ston och det hade nog ordnat sig av sig själv. Men hingstar blir könsmogna och tycker att tjejerna är lite väl vackra. Så jag läste och funderade. På Flyinges hemsida och i ”att bli med föl” fanns flera förslag, men ett som rekommenderades varmast: successiv avvänjning och gärna sent. Jag kom snabbt fram till att det nog passade mig. Jag skulle se och veta, när tiden var inne.

Hästarna löser frågan
I mina fall har det absolut inte handlat om att något sto stött bort sin fölis. De har alla varit ypperliga mammor som verkligen månat som sina föl. Det gick därför inte att utgå från att hästarna skulle sköta biffen. I alla fall inte på det sättet. Harmonin var totalt och hur de stod ut med de små spattiga och busiga fröna är mer än vad jag förstår. Särskilt de andra stona. Lilla gotlandsrusset som lekte och lekte och lekte.

Det kom dock en tid för var och en att säga farväl till tjejligan. För den ena var det när han började lära sig kliva på ett sto. ”Moster Tammy” var mer än hjälpsam att visa. Då fick det bli grabbligan istället. Det gjorde inte mycket. Där fanns kompisar han redan kände, tack vare inväjning och mamman var igång sedan länge. SÅ han var van att ha andra polare. Sedan såg han sin mamma på andra sidan, och det verkade räcka fint.

En annan åt något så förskräckligt att mamman hade svårt att hålla hullet. Fölet var fet som en gris, medan mamman tunn som en speta. Det gick inte längre, hur jag än fodrade. Så då fick även den lilla kraken flytta till grabbarnas gäng. Inte hade han några problem med det. Det tog ett par veckor med egen box brevid mamma och sedan insåg han fördelarna. Grabbarna var bra mycket roligare att umgås med. Där gick det att leka ordentligt.

Många säger att ett föl ska avvänjas vid sex månaders ålder. Jag ställer mig verkligen frågan varför? Det händer inte i naturen, och det finns inget som kräver det i människans vård heller. Mina hästar har alltid hållt igång även under och efter fölning, med varsam träning. Fölen med till en början, men sedan ensamma. Först en liten stund, och sedan längre. Det har gjort att fölen blivit vana vid att mamman jobbar. Tack vare harmoniska flockar har det gått utmärkt i alla fall.

Ekonomiska skäl?
Att göra det av ekonomiska skäl är inget bra argument. ANtingen har man råd att föda upp en häst, eller så har man det inte. Då ska man också låta bli. För kostnaden av att vänja av ett föl tidigt kan stå en ägare mycket dyrt. Magsår hos föl är inte att leka med, beteendestörningar orsakar stora problem och det är visat och forskning pågår om hur olyckliga och stressade djur lättare blir sjuka (se Linda Keelings forskningsområde: glada djur är sunda djur…). Tillväxten vid tvära avvänjningar tidigt får sig också ett hack, vilket gör att uppbyggnaden av själva hästen kan bli sämre. Det leder till sämre hållbarhet längre fram. Även stona kan drabbas av sjukdomar pga stress vid särskiljningen. Kolik och juverinflammationer är inte helt ovanliga.

Själv är jag glad att jag inte hade någon brådska. Några stressproblem eller andra problem har jag inte varit med om. Det värsta som hände var nog att en av fölisarna ville hänga med på ridturen och stack under stängslet ett par gånger. Han lärde sig dock att elen inte är någon skön upplevelse.

Mer läsning om avvänjning:
Hästens näringsbehov Christina Planck och Margareta Rundgren
Att bli med föl
Eva-Marie Lewin, fd veterinär Flyinge med specialinriktning avel.
Flyinges hemsida (kika under avel)