När min nu fyraåriga hingst var en liten knatte på dryga ett år gick han, som han fortfarande gör, med de större hästarna. De var valacker och hade då, som nu, ett enormt tålamod med denna nyfikna och vänliga lillhingst.

Under hösten kom det en ny valack till stallet. Den skulle släppas ut tillsammans med de andra. Vi var ett gäng med på plats för att kika att allt gick väl.

När hästen släpps ut i hagen springer några av valackerna fram för att hälsa. Men inte de två största och äldsta. De formligen boxar in den lilla hingsten på dryga ett år istället, och agerar levande sköldar. De står som två Fadde-kopior på var sin sida, i sträng givakt utan att röra en min. De är stora redan från början, men i den ställningen såg de gigantiska ut. Den lilla ettåringen i mitten såg desto mindre ut och hade inget annat val än att vänta ut gubbsen. Han kom varken framåt eller bakåt och kunde inte se ett skvatt.

Där stod de och tryckte. De väntade ut hela den tid det tog för de andra att bekanta sig med den nya hästen och tills allt var lugnt i hagen igen. Då tittade de sig omkring, slappnade av och gick själva för att hälsa. SIsta häst att hälsa på nykomlingen blev den lille hingsten.

Det här är ett vackert exempel på hur hästar skyddar de yngre och mindre kunniga i en flock, de som behöver skyddas från faror. Det händer oftare än vad vi kan tro om hästarna får tillfälle att göra det som tillkommer dem naturligt, och är en helt otrolig upplevelse att få se som människa. Det ger en iblick i hästarnas rika och så viktiga sociala liv. De vet så väl sitt ansvar mot de yngre, nästa generation och beteendet är en helt naturlig del av det vilda hästlivet.