Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

Annonser

Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

Häst död på Friends Arena

Så hände det igen. Det som inte får hända. Men som händer ändå. En häst, den här gången fyrspannskusken Fredrik Perssons 21-åriga Luma de Lux kollapsar på Friends Arena mitt framför hela publiken. En tung avslutning efter en prisutdelning och något som jag starkt misstänker var ett trauma för Fredrik Persson med team. Och det tar ju inte många minuter innan ”drevet” är igång.

”Hur kan man ha en så gammal häst i tävling??”

”Det borde vara åldersgräns på tävlingshästar!”

”Stackars djur som drivs in i döden av vårt tävlande!”

Etc etc.

Suck.

Själv tycker jag också att det är vansinnigt sorgligt. För kusken, för skötaren och för teamet runt. Och det är jobbigt att läsa själv. Jag drar mig till minnes de jag förlorat hastigt och väldigt olustigt, de trauman jag upplevt med häst, där tragedin kommit som en blixt från klar himmel. Utan att vi kan göra något åt det.

Som den gången, nära jul, när jag och mitt ex åker från en jullunch med familjen genom Lill Jansskogen. Det är vackert med snö och vi är glada och i julstämning. Jag ser en häst med ryttare – de ser glada och pigga ut, och de går på ridstigen inte långt från Ryttarstadion. Det märks att hästen är på tårna, och den sätter fart upp i en backe i lätt trav med halvlång tygel. Jag ler. Det ser så härligt ut. Sedan händer det.

Hästen faller, ryttaren med den. Ryttaren kommer snabbt på fötter men hästen ligger kvar. Jag ber mitt ex stanna och tar sats ut i snön med högklackat.

”Jag kan häst! Behöver du hjälp??” ropar jag mot den förvirrade ryttaren!

Vi språkar om hur vi ska få upp hästen. Den ligger i nerförsbacken och det verkar som sadeln hindrar dess försök att komma upp. Jag ringer efter råd via telefonen, men när jag sagt några meningar i luren så tittar jag bara på ryttaren. Vi förstår. HÄsten har slutat att sprattla. De är död. Hon får ringa veterinär istället. Jag vet inte vad ryttaren heter, men jag vet att hästen var åtta år gammal. Hon hade haft den sedan hästen var ett år…… Det var många år sedan, men jag minns det så väl. Jag minns också insikten om att en häst kan trilla död ner, när som. Det är oerhört obehagligt att leva med det. Trust me.

Eller den gången jag tog emot min bästa kompis häst som opererats i mitt stall så han kunde vila upp sig och bli frisk igen. Det var också i juletid. Han mådde så bra efter operationen, allt såg så ljust ut,  och vi blåste faran över efter fyra veckor. Den 28 december, två dagar efter min väns besök här på gården, går jag ut på morgonen och ska fodra. Något är fel. Fruktansvärt fel. En box är tom.

Skräcken satte sig som en klo runt min kropp. Jag smyger fram mot boxen. Där ligger han. Inte ett märke på väggarna, inte ett spår av någon oro i bädden. Men en död häst. Min bästa väns häst. Den jag skulle vårda och få bra, för hästens skull och för min bästa väns skull. Då, där jag stod, hade jag önskat det var jag som dog. Jag visste inte till mig. Det var något av det värsta jag varit med om. Men sådant händer. Jag vet det. Det hände en av mina vänner med en fullt frisk häst också, och många andra jag inte känner med känner empati med. Det händer då och då. Även på Friends Arena. Även hos oss människor. Det får vi leva med. Att döden dyker upp. Den gör det för oss alla, på olika sätt. För den som dör en snabb död, är det antagligen mindre illa än för den som får sjukdomar och plågas länge innan döden kommer som en befrielse. Så känner de flesta av oss i alla fall vad gäller djuren. De ska inte plågas. Då är det dags att starta drev. Inte när naturen har sin gång.

Jag skickar här ett fång varma tankar till Fredrik Persson med team. Jag hoppas ni är OK, och att ni kan gå vidare med alla era andra härliga och fina hästar.

 

COPT – Kvickdrag, eller bara en hostig häst?

 

COPD står för kronisk obstruktiv lungsjukdom hos häst. Förr kallade man det helt enkelt för kvickdrag, men det ska ju vara så fint nuförtiden. Så då får det blir en förkortning av en lång lång harang av ord. 😉 Nåväl, det är i alla fall en fruktad sjukdom för varje hästägare. Hästen blir hostig, snorig och mindre pigg än vanligt. Och det beror inte på att hästen har en förkylning som går över. Nej – det är värre än så. Hästen har en allergi mot det den har runt omkring sig – stallmiljön. Det an handla om en reaktion mot foder, strö eller damm.

En del av mina äldre hästar började hosta när jag flyttade ner till Skåne. Jag var djupt bekymrad och kallade in veterinär. ”Välkommen till Skåne” blev svaret. Och så fick jag råd om att absolut inte ha halm i lösdrift eller boxar, att fodra med silage istället för h (går knappt att lagar i fuktiga Skåne!) och hålla hästarna ute så mycket som möjligt. Slemlösande medicin fick jag för att ge om det blev för illa. Se tipsen fungerade. Halm är det dammigaste man kan få tag på. Det har jag erfarit förr med en häst som hostade och hostade tills den dag jag helt sonika bytte box på hästen och hästen fick torv att stå på istället. Då blev det tyst i stallet, till allas lättnad. Så oroliga vi varit. Det blev det också i mitt stall i Skåne. Tack och lov. Jag såg annars fram emot att till slut behöva ta bort hästarna om det inte blev bättre, så desperat över allt hostande var jag.

Sedan, tro det eller ej, har det hållit sig tyst hela tiden, även när vi flyttat norrut igen. Här kan vi fodra med hö – det är torrare här så det går bättre att lagra höet, men pellets får vara ströet i stallet och vissa hästar får fortfarande silage. Och tyst är det. Ingen häst hostar jämnt och regelbundet.

Jag har ofta märkt att hästarna börjar hosta lite smått och sedan blir det bara värre. Istället för som vid en förkylning där det slutar efter ett tag. Ofta hostar hästen till också om den är lite allergisk och gärna lite äldre just när man travar igång hästen under ritt. Det är en liten varning, även om man kanske inte behöver slå på alla trummor om hästen är några år. Då gäller det att det inte kommer smygande hosta mer och mer i vardagen bara. Då är det läge att agera. Långa dagar ute i hagen eller lösdrift, bra foder, byta strö är klassikerna.

Vad kan man mer göra? JO – låta bli att sopa stallgången när hästar är inne är ett mycket bra tips. Det är makalöst vad man drar upp mycket fint damm (värst är det som inte syns). Så om ni undrar när ni kommer varför höet ligger lite här och var i stallet och det kanske ser lite osopat ut. Så är det här anledningen. Vi sopar inte i vårt stall när hästar är inne, om det inte är alldeles nödvändigt.

Det gäller att göra allt för att få stopp på problemen. En hosthäst har en nedsatt prestationsförmåga och får kämpa för att få syre. Det gör också att den lätt blir överansträngd. Lungor och luftstrupe kan skadas i det långa loppet och man ser tydligt när hästen verkligen mår dåligt – då kommer den berömda kvickdragsfåran som går som en linje på nedre delen av buken. Tänk att det blir som en person med astma – varje andetag är en kamp. Så kan inte en häst behöva ha det. Tack och lov har jag inte träffat på så många hosthästar. Mer än de jag berättat om då. Och dessa fick vi ju ordning på ganska snabbt. Som tur är.

Man lär sig så länge man lever, och man lever så länge man lär sig.

 

 

 

 

Agria om kvickdrag

Ridning som friskvård – omöjlig uppgift?

Vissa saker verkar helt omöjliga att få till. Det där med att ridning ska ses som friskvård till exempel. Jag vet inte hur många år som det har talats om det här. Stöder inom politiken för detta verkar också högt. Men ändå händer inget. Förr var ridsporten jämställd med till exempel golf i den här frågan, men idag räknas golf som friskvård. Men ridningen ställs utanför.

Det här är ju inte klokt egentligen. Hur många forskarrapporter, hur många reportage och hur mycket information behövs för att begripa att hästarna är något av det bästa vi kan ha omkring oss när vi behöver helas och hålla oss friska?

Nu har det återigen debatterats, bland annat på Aftonbladet men även på sociala medier.

Jag börjar ana konspirationer i kulisserna. Vem det är som står för dessa har jag ingen aning om. Men ett litet fjuttigt beslut om att få in just ridning som friskvård i listan kan inte vara raketforskning.

 

 

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.