Underbara ungar- något att satsa på!

Nu har vi haft en sådan där underbar kväll här på Lövslätten igen – en kväll där stallet fylls med glada, vetgiriga och hästtokiga barn och ungdomar. Det känns och märks att vi när det är tisdagskvällar i stallet. Skratten avlöser varandra och vi möts i en gemensam vilja – att få vara med hästarna.

Lövslättens Hästklubb har kört öppna stallkvällar varje tisdag sedan sportlovet. Vi bjuder in alla som vill vara med – ingen kan för lite eller för mycket och alla är välkomna här oavsett. Bara man är snäll och under 18 år. Helt gratis! Vi pysslar med hästar, rider en liten sväng eller tränar hästagility. Och vi har insett att vi alla här har mycket att lära av varandra, och vi ger och får väldigt väldigt mycket. Vi hjälper varandra, vi löser eventuella trassel och vi finner glädjen i att vi alla vill umgås och vara med de fina djuren här på gården.

Jag är övertygad om att hästarna har lika roligt, liksom vi vuxna som lotsar, berättar och visar. Vi lär oss mycket hela tiden – allihopa. Det är så en aktiv fritid för såväl barn som vuxna ska se ut idag. Jag är stolt över verksamheten vi skapat med Lövslättens Hästklubb. Vi vet att många barn och ungdomar inte rör på sig tillräckligt idag, och många har svårt att få möjlighet till en aktiv fritid. Fortfarande beror mycket av barnens och ungdomarnas möjligheter till rörelse och fritidsintressen på faktorer som de själva inte kan påverka. Vi vill sänka tröskeln, och låta alla få delta på sina egna villkor och utifrån deras egna förmågor och möjligheter.

Vad vi behöver däremot är lite mer resurser – så att vi kan verka vidare. För vi vet att vi (framför allt hästarna!) gör skillnad – för alla de ungdomar som kommer här varje tisdag. Och vi vill att det ska vara gratis för barnen – så att inte föräldrars plånböcker avgör om de kan vara med hästarna eller inte. Vi ser också gärna att vi får fler medlemmar, och gärna aktiva sådana!

Vill du bli medlem i klubben och stötta vår verksamhet för barn och ungdomar? Betala in 200 kr på BG 5103-8842 Skriv namn på inbetalningen och maila gärna oss dina kontaktuppgifter! helena@losatyglar.se

Det går också att swisha medlemsavgift eller valfritt stödbelopp till: 123 150 90 90. 

Alla intäkter går oavkortat till vår verksamhet för barn och ungdomar – barn och ungdomar som annars inte hade haft möjlighet att få träffa och umgås med de fantastiska djuren hästarna.

Mer om hästklubben kan du läsa om på http://www.hastklubben.com

 

 

Annonser

Hingstvisning på Lövsta 2018

Den 8 april var det hingstvisning på Lövsta. Vädret var bästa tänkbara och det var en fröjd att åka den långa vägen till Upplands Väsby och den fina anläggningen för att bese skönheterna. Det fanns också en hel del hästar som var intressanta. Såklart var alla hästar jättefina, men en och annan fattade jag särskilt tycke för.

Det där med vilka hingstar man tycker är bra eller mindre bra är inte enbart en poängfråga. Det är också en fråga om typ och smak. Jag föredrar de lite mer stabila som har en bra men också ”lätt” gång. En del av de hingstar man ser idag skulle jag inte kunna sitta på i traven – och hur skulle jag kunna nyttja deras förmågor då, om jag sitter och har fullt upp med att hålla mig kvar. Ett ben i varje hörn är också viktigt, så att det inte blir som att balansera på en lina för att hästen ska klara av att bära sin ryttare. Dessa hästar är jättefina och fantastiska, men inget för mig att avla på – mitt mål är stabila, hållbara och trevliga hobbyhästar på högre nivå

Därför söker jag stabilitet, att det är lätt att reglera gångarterna och att de ser stabila ut, på att hästen är ridbar och med hela tiden utan att ha för mycket nerv. Man lär sig mycket av att se hästarna live – det jag söker kan jag inte läsa mig till. Det är en känsla – skulle jag vilja rida den hästen? – som behövs. Vissa skulle jag inte våga mig upp på, andra skulle jag sälja min lilltå för att få sitta på.

En av de senare – den som blev min favorit är Lövstas Klifton 1329. Den hade allt det jag önskade i en häst – inklusive en stor dos svensk stam! Det var pricken över iet! Det enda jag egentligen inte tyckte var så kul var namnet. Eminenta Caroline Darcourt visade den här hästen med den äran och det syntes hur kul hon tyckte att det var att rida honom. Han var bred fram, såg bekväm ut (hade till och med en closecontactsadel utan särskilt stora stöd) och en härlig och positiv energi. Ja – den här blir det nog ett föl av så småningom på Lövslätten, även om det kanske inte blir i år.

St Erik blev också en favorit. Ridbar som tusen den med och alla kvaliteter jag nyss nämnde på Klifton. Så fin! Liksom Ironman, även om han var så ung….

På hoppsidan gillade jag Point Break bäst, även om jag är urusel på att bedöma hoppehästar. Men sett ur mitt perspektiv – att få en trevlig och bra ”hobbyhäst” om än av högre kvalitet, så blir gångarterna viktiga – att de  skulle kunna användas på en dressyrbana. Och att hästen är cool och trevlig. Det var denna häst.

En del av hästarna var däremot väldigt unga som visades. Det är fantastiskt att se dem och det ska bli roligt att följa deras utveckling. Men jag som vill avla på hobbynivå ska nog fundera ett varv till innan jag beslutar mig för vilken hingst jag ska ha, och jag ska definitivt inte ta en helt ny oprövad hingst då mina kunskaper om stammar och bra kombos till mina ston är obefintlig än så länge. Här finns mycket jag behöver lära mig, och mycket har hänt sedan jag senast spanade in avelsutbudet. Men roligt är det! Och mycket funderande blir det. Ska försöka ta mig iväg till Eklunda också för en hingstvisning. De har ett par intressanta som jag hoppas på lite extra. Så vi får se. Än har jag vare sig valt hingstar eller ston att betäcka (sa välja två utav fyra och det är ju hopplöst!).

 

 

Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Att inte svika tilliten

Set your horse up to succeed.

Det är ett mantra i mitt huvud som jag fick inpräntat i början av 2000-talet när jag tränade för Leslie Desmond, en av de bästa hästhanterare jag sett. Men vad betyder det?

Det betyder att det är ditt ansvar att du och häst lyckas i övningarna. Att man bygger upp träningen steg för steg så det aldrig blir för svårt för hästen (eller för dig). Det handlar om att systematiskt jobba för framgång, och inte hoppas på slumpen, att förstå sina och hästens begränsningar men också möjligheter. Och det handlar framför allt om tillit.

En häst som misslyckas gång på gång kommer bli en orolig häst som inte vågar. En häst som sätts på pottan (med flit eller oavsiktligt) av sin ryttare kommer tappa tilliten till vad ryttaren säger och gör. Hur är det tänkt att hästen ska kunna lyckas om vi ser till att den inte gör det?

Ändå ser jag ofta hästar som straffas med svek – att man sätter dem i en omöjlig situation för att de ska ”lära sig”, och jag ser ofta hästar som förväntas göra saker de inte är klara för, och frustrerade ryttare som säger hästen bara dummar sig och går på hårdare istället för att backa tillbaka och bygga upp.

Precis som vi själva lärde oss alfabetet – mödosamt och i flera år, jobbade vi på bokstäver och ord innan vi ens kunde skriva meningar, behöver hästen få lära sig steg för steg. Men ändå förväntas tydligen hästar ibland kunna skriva haikus innan de ens vet ABC. Och då är det hästens fel? Och hästen SKA lyssna på sin ryttare, även om ryttaren lite när den tycker, bestämmer sig för att säga åt hästen att göra något som ibland till och med gör ont eller är farligt, men är olydig när den lärt sig att inte lita på ryttaren? Logiken är ibland skral – kanske beroende på brist på empati? Eller på att vi lärt oss utan att ifrågasätta, okritiskt tagit till oss att vi måste lyckas. Oavsett om vi har grunderna för det eller inte. Men haikus skrivs inte av kreti och pleti utan träning. Men alla som tränar och övar, kan en dag skriva flera fantastiska sådana.

 

 

 

Stud Muffins foto.

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

Clinic i brukskörning!!

Den 5 maj kl 16.18 rockar vi loss med en clinic i brukskörning med Emely Lönnberg som driver M-L-Y kusk och sadelmateri i spetsen. Clinicen ger oss en inblick i en brukskörningens grunder och tankar om körning, och vi får prova på att köra dessutom.

Kursen är helt gratis tack vare projektet Brunte och går av stapeln på Lövslätten, i samarbete med Lösa Tyglar och Lövslättens Hästklubb. Ungdomar är särskilt välkomna! 😀

 

 

 

Info hittar du här!

 

Lösa Tyglar

Hästklubben på Lövslätten