Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Annonser

Tips: Markhantering för bättre samspel och koordination

via Tips: Markhantering för bättre samspel och koordination

Det är lika svårt, roligt och givande att marhantera sin häst som det är att rida eller köra. En god markhantering är också en stabil grund att stå på, vad vi än vill göra med hästen. För genom att markhantera vår häst får vi själva chansen att skapa en god kommunikation och relation med vår häst, och tränar oss i att ge fina men tydliga och klara signaler till hästen. Hästen i sin tur får öva på sin koordination och balans utan en kluns på ryggen, eller fast i en vagn, på att förstå vad vi menar och inte minst på att hitta hur den kan samspela med oss på ett trevligt sätt.

Läs mer på http://www.bastahastagaren.com !

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

Under ytan anas det som verkligen är

 

Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner,  och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.

Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.

Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:

 

Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!

Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.

#bästahästägaren #horserevolution

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.

 

Ta hand om gamla hästar del 2

Ta hand om gamla hästar del 2

Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!

Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.

Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.

Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.

Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.

Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

Det är inte bara att borsta en häst!

Det är inte bara att borsta en häst!

I mitt stall får alla göra i ordning sina hästar från grunden inför en ridtur. Det inbegriper att borsta, att kratsa hovar och att sadla och tränsa. Vi ser det som en bra väg för att lära känna varandra lite inför turen, så ryttaren inte bara hoppar upp i sadeln, som om hästen var en moppe, eller en bil. Relation mellan ryttare och häst, en bekväm situation dem emellan är viktig för en trevlig och säker tur ute.

För att hästen ska kunna välja själv låter vi i princip alltid hästarna vara lösa i boxen när vi gör i ordning. Om den inte är bekväm med det vi gör, så kan hästen enkelt gå sin väg. Istället för att behöva bita och hugga eller vad de nu kan göra för att försöka få oss att förstå att något inte är ok. För mig är det en säkerhetsfråga – för hästar som kan ”fly” fäktar inte. De går bara sin väg, och där står vi som ”dumstrutar” och får jobba med att motivera hästen att jobba med oss. Ganska smart, i mitt tycke. För då kan vi inte pressa på en häst som inte vill av någon anledning.

Det är sällan en häst går iväg när vi ska borsta den. Det stora flertalet tycker det är vansinnigt mysigt, eller bryr sig inte alls. Men det händer. En av hästarna tycker inte att det är så roligt alls faktiskt, om jag ska vara ärlig. Däremot är det en riktig kelputte i alla andra bemärkelser och sadla och tränsa och rida går hur galant som helst (blir till och med sur om han inte får hänga på!). Vissa andra tycker om att borstas på vissa sätt, men inte andra. Då får vi klura ut hur de vill ha det.

Hästen som inte tycker det är urkul att bli borstad gick i våras undan för en person mer eller mindre hela tiden när hon kom med borsten. För att det ska funka blandar jag, när jag själv ska rida, en mjuk borste och snälla, snälla tag med massor med kel och kli. Vi brukar inte göra det till en grej, utan respekterar att den hästen är som den är. Och just detta brukar jag förklara tydligt för alla och envar som är i stallet – att vi ska stämma av att allt är ok för hästen, och inte bar ”köra på”. Döm då om min förvåning när tjejen som hästen gick undan för just denna helg förtvivlat utropade till mig: ”hästen tar över”.

”Tar över vad?” frågade jag såklart.

Det var att han ville ”bestämma” och ”styra” blev svaret.

Min fråga tillbaka var – ”Men tänk om han bara försöker säga att han inte vill bli borstad? Tar han över då menar du?”

Till det fick jag inget svar. Mina förklaringar därefter kändes som de hängde i luften – som om de var ursäkter för en häst som inte var ”fostrad”. Nåväl – fostrad eller inte. Hästen gillar inte att bli borstad. End of story.

Det finns många anledningar varför en häst inte vill bli borstad. I en studie publicerad i The Horse har det visat sig att många tycker det är besvärligt och orsakerna kan vara många, så min häst är inte ensam. Däremot är han ensam i mitt stall, så länge vi gör på rätt sätt. Och då går det även finemang att borsta denna, i grunden så keliga och gosiga häst. Och bits eller sparkas – det vet han inte hur man ska göra. Han går bara undan. Många andra hästar känner däremot att de måste hota, bita och sparka efter folk när de i sin iver om att vårda hästen vill få den fin. Jag har inga sådana hästar själv – kanske just för att vi tar hänsyn, anpassar hur vi borstar och jobbar hårt för att sadlar och träns ska passa och ridturen vara trevlig även för hästen. Extra hänsyn behöver vi mestadels när någon häst fått en smäll eller lättare skada eller är lite stel, något som tack och lov inte är någon vanlighet här. Och ston i ett visst skede i brunstcykeln kan vakta sin mage eller vara lite extra känsliga då och då. Så att läsa av och stämma av, att snacka och checka att allt är ok – det är vad vi alltid gör.

En borstning ger ju så mycket när den görs på rätt sätt.  Den kan vara fantastisk massage, är ett ypperligt sätt att checka in hästen efter låsningar, ömma punkter och små sår, och kan –  om den som sagt görs rätt – stärka en relation mellan människa och häst.

Men det är inte bara att borsta på och tro att det är en trevlig grej för en häst. För det är det inte, bara för att det kallas borstning. Hur den upplevs av hästen beror på kopplingen mellan borstning och vad som händer sedan, vem det är som borstar och hur den uppfattas av hästen, om hästen har ont, eller om den till och med i grunden kanske tycker att borstar inte är så behagliga trots allt.

Och sist men inte minst – tänk på säkerheten när du borstar en häst! Jag ser själv mycket slarv med sådant – något som vi borde ha i ryggmärgen hela tiden. Forskarna gjorde likadant. Det är illa – alltför många olyckor sker av vårt slarv, och skadorna kan bli stora. Bara det gör att vi borde tänka till både en och två gånger innan vi struntar i hästens försök att säga att något är obekvämt så att de känner att de måste agera emot oss, istället för med oss.

/Helena Norrby, författare till ”Bästa Hästägaren” – för dig som inte vill ta hästen för given.

omslaget2