Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

Annonser

Att rida takterna

Steg nummer ett till en balanserad och trevlig häst att rida är att hitta takterna – takten är grundbulten i all ridutbildning och grunden i utbildningsskalan för såväl häst som ryttare. Det är viktigt att gångarterna är rena och luftiga, att hästen går rent och inte avlastar eller spänner ett ben eller del av kroppen i rörelsen. Det ska vara som en metronom som tickar – tick, tock, tick, tock.

Skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig. Kan vi lära oss att rida takterna, kan vi också hitta rytmen i hästens kropp, och få hästen att slappna av. Det räcker inte, i en dressyrtants ögon, att hitta något som liknar en takt och hoppas på det bästa. Gissa vilken gångart de rider i videon nedan? (inget jag skulle rekommendera på min bana)

 

 

En min betyder så mycket

Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.

Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.

Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.

Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.

 

Mer info för du på:

https://www.theguardian.com/science/2016/feb/10/horses-can-recognise-human-emotion-new-study-shows

Det är du som avgör om hästen lyckas

 

Din ritt för dagen bygger på det jobb du gjorde igår. Hästen kommer aldrig att lyckas bättre än vad den här kapabel till, men du som ryttare kan göra den mer kapabel för varje övning du gör. Hur väl hästen är förberedd, vilken fysik den har och den förmåga den besitter beror till väldigt stora delar på dig och det träningsprogram du lagt upp och hur du utfört det (även om alla inte kan gå OS).

Din ritt för dagen bygger vidare på det du gjorde igår för att lyckas bättre framöver. Att bygga vidare på det som fungerar, att förlåta oss själva för våra fel och hästen för sina fel (vilka ofta är få när man tänker efter, då de har en tendens att alltid göra sitt bästa utifrån de förutsättningar som ger), är att rida etiskt och långsiktigt. Att bygga upp istället för att bryta ner. Att skapa istället för att utnyttja.

De flesta hästar hästar gör allt i sin makt för att göra rätt, även när ryttaren är orättvis, och även om hästen faktiskt också vet att ryttaren är orättvis (hästar vet sånt, det har forskning visat). Dettaa tas ibland för givet. Många glömmer att hästar ofta ger mer än ryttaren förtjänar, men det beror på att hästar är sådana – ambitiösa, förlåtande och oftast alldeles för snälla. Det gör dem extra utsatta –  något att tänka på för alla som tycker att hästar är det bästa som finns, och för alla andra som rider också.

För oss som älskar hästar är det en självklarhet att behandla var och en av hästarna i vår närhet med respekt, ömhet och med stort gehör. För er andra som rider – så är det förbjudet att slå, sparka ,dra och slita i en häst.

 

 

 

 

Jag strävar inte efter att bli bäst i test

Det är bara att inse. Jag kommer inte klassas som den bästa ryttaren i världen. Det är heller inte mitt mål och mening med min hästtillvaro och mina ryttarinsatser. Det är inte därför jag rider alls. Jag rider för att jag älskar det – jag älskar hästarna och jag tycker det är helt fascinerande att vi som människor kan lära oss att kommunicera med så fina signaler med dessa fantastiska djur. Jag kan fortfarande bli lycklig som ett barn när galoppfattningen sitter där den ska, eller när jag känner att det är jag och hästen ”mot världen”, även om vi bara skrittar ut en sväng – den där bekväma samvaron där man i harmoni går tillsammans. Det är därför jag rider. Jag försöker att inte glömma det och tro det eller ej – ju fler åren blir desto lättare har jag att komma ihåg det. Jag behöver inte längre känna någon tanke på prestation eller visa upp mig för någon – det är inte för någon annan jag rider än mig själv – och hästen.

Jag försöker däremot utvecklas och bli bättre i min ridning och min hästkunskap varenda dag som går. Av två enkla anledningar – jag vill att mina hästar ska få så god och trevlig och nyttig träning och ett så bra liv som möjligt. Och att jag som älskar hästar också vill kunna förmedla en bra och solid och klok kunskap om hästar till andra som älskar hästar liksom jag, men som kanske inte har chansen att lära sig av fjorton fantastiska hästindivider vareviga dag.

Rida mot avslappning eller in i problemen

När vi rider är det mentala och det kroppsliga en och samma enhet. Det mentala påverkar kroppen, och tvärtom.

När allt går frid och fröjd och allt stämmer på ridbanan är det lätt att sitta rätt och att vara i mental och fysisk balans. Så då är det lätt att rida bra. Klart värre är det när det börjar trassla. När vi ska öva en ny sak vi tycker är svår, eller en övning vi misslyckats med förr. Eller när hästen bara känns så där spänd och på tårna, eller börjar gå åt helt fel håll eller missuppfattar oss och tar en galopp istället för den där mjuka traven vi tänkt oss.

Då är det istället lätt att spänna sig mentalt och försöka för mycket – vi trycker och vi kanske till och med sparkar, vi håller i tyglarna och försöker stoppa, eller tränga tillbaka hästen (om den vikit av från den linje vi tänkt), och så blir allt bara jobbigt och fladdrigt. Och ju mer vi kämpar desto jobbigare blir det – för hästen och för ryttaren. Till slut kan det bli så illa att hästen bara vill därifrån. Den får så mycket input av oss (och tuff sådan) att den inte mäktar med och bara vill lämna ridbanan. Dit vill man som ryttare absolut inte gå. Som ryttare vill vi ju att det ska fungera och att såväl vi som hästarna ska klara av det som görs på ridbanan – gärna med glans.

Det är precis i de här lägena- när vi känner att det inte riktigt funkar –  vi behöver mentalt orka gå tillbaka och se vad vi kan HJÄLPA till med för att återfå lätthet och balans i ekipaget. Hästarna klarar det inte – de är urkassa på att lösa problem. VI människor kan däremot vara fena på det, om vi hittar verktygen och tänker logiskt och strategiskt. För att göra det måste vi först av allt våga backa några steg.

Sitter verkligen grunderna? Säger jag en sak i taget? Kan hästen utföra det jag ber om? Har hästen förtroende för mig som ryttare? Är jag klar med vad jag vill (eller säger jag bara nej)? Sitter jag i balans? Ger jag eftergift och beröm för de försök hästen gör, eller kräver jag för mycket och glömmer jag av att ge positiv feedback? Många frågor blir det – men alla dessa frågor måste vara besvarade för att hästen ska kunna göra det som förväntas på banan.

För att lösa knutar när det blir trassel finns det ett enkelt tips att pröva till att börja med – Ta ett par stora andetag och slappna av efter att ha gått ner i skritt på halvlång tygel. KÄn igenom din kropp och fundera på om vi verkligen sitter i balans och om hästen är MED dig. Är de inte det mentalt, kan de inte vara det fysiskt heller. Ge hästen en klapp.  Och mena det. Bena upp problemet – spjälka ner det i små bitar och träna en liten bit i taget. Får du inte till ryggningen? Börja med att öva halter så att hästen klarar det utan att spänna sig eller bli framtung. Svårt? Börja då från skritt. Nästa steg blir ett enda steg bakåt, massor med beröm och sedan fram i skritt igen. Sedan tar man en bit till, och en liten bit till. Alltid med beröm efteråt och i små doser. Med många sådana och i balans kommer hästen inte bara att kunna backa rakt och snyggt inom några veckor, den kommer också göra det lätt och ledigt och villigt – till slut även, när den är stark nog, från galopp till halt och sedan ryggning och galopp igen. Det handlar om att bygga upp, om att träna korrekt och uppmuntra bra försök. Om man istället sågar och sparkar hästen bakåt för att den inte svarar på det som man tror är rygghjälpen så kommer hästen snart att hata att rygga. Den kommer spänna sig mer och mer och till slut inte göra det alls. Det är det här som är vattendelaren mellan en skicklig ryttare och en ryttare som kommer stöta på många trassliga problem i ridlivet som de inte kommer att kunna lösa.

Att våga gå ner i skritt och ta det lugnt, att fundera ut en plan för hur man stegvis kan ta sig framåt utan att få vare sig själv eller hästen stressad eller obekväm (dvs små steg i taget framåt) är att vinna stort. På många plan. Att våga skynda långsamt. Och att våga uppskatta de små sakerna som fungerar, och vara lösningsfokuserad (till skillnad från problemfokuserad).

Det är precis när det inte går som det är tänkt, eller när det känns avigt vi behöver vara som mest avslappnade och hjälpa som mest. HÄstarna behöver verkligen vår hjälp för att känna sig trygga och våga försöka i sådana lägen.  Det är då vi behöver sitta som mjukast och få våra signaler att verkligen komma ett i taget – och att signalerna är klara och tydliga och absolut inte för högljudda. Det är en konst man lär sig genom att öva och genom att vara disciplinerad i sin ridning – att inte röra till något än mer, att inte pressa och trycka på en redan spänd häst. Utan att andas, ta det lugnt, använda hjärnan och lita på att det ska lösa sig om vi vågar ta pyttesmå steg i taget. Och endast ett enda steg i taget.