Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

Alltfler ridskolor går på knäna

Alltfler ridskolor går på knäna

Om du trodde att torkans år 2018 och de svårigheter som kom med den var över för att vi i år får ett bra höår 2019 så har du fel. Det är först nu man börjar se de verkliga effekterna. Till exemel att alltfler ridskolor har problem med ekonomin, och till och  med går omkull.

Häromdagen gick till exempel Johannishus Ryttarförening i konkurs. Beskedet kommer bara veckor efter att Sandåkra Ridskola gått ut med att de stänger verksamheten till hösten. Det är ett fall av flera likartade runt om i Sverige. Christinehamn har till exempel också haft stora problem och i december gick Horreds Ridcenter i konkurs. Fenomenet är dock inte nytt. Det finns en uppsjö med ridskolor som haft ekonomiska problem de senaste åren, som fått rekonstrueras och som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad. Orsakerna har varit många. Vissa har drabbats hårt av kvarka och andra smittsamma sjukdomar vilket gjort att de fått stänga ner verksamheten länge, andra har dragit på sig kostnader vid renoveringar de inte klarat av, med ytterligare andra inte har kunnat ta ut intäkter som stämmer överens med faktiska kostnader.

Frågan blir såklart hur det kommer se ut framöver. Kommunens stöd är viktigt för att ridskolorna ska kunna bestå, men nu väntar sämre tider ekonomiskt för alla kommuner i landet. Många kommuner dras med höga underhållsunderskott som måste täckas, och högkonjunkturen är enligt många på väg till en lågkonjnktur nationellt som internationellt. Det kommer inte gynna det stöd ridskolorna får. Regelverken och kraven på standard lär inte sänkas heller framöver. Numera verkar det behövas flera ridhus, en toppmodern anläggning och fem busshållsplatser inom de närmaste 100 metrarna för att någon ska vara intresserad av att rida (jag överdriver lite, men ändå – trenden går mot detta). Samtidigt ska det gärna vara billigt och full service på anläggningen för den som rider.

Det är kanske dags att tänka om. På många sätt. Vad vill vi ha för ridverksamheter därute – vilka krav kan vi ställa på andra och oss själva. Är verkligen ridsporten en ”folksport” och ska den vara det framöver? Vi i Sverige är i princip unika med vårt ridskolesystem men nu verkar verksamheterna vara hotade på många håll. Då måste vi våga ställa oss de mer tuffa frågorna – för vem finns ridsporten? Och vart finns hästarnas synvinkel i allt detta?

 

 

Rid inte fortare än du har balans för

Rid inte fortare än du har balans för

Vi har ett mantra här på gården – ingen får rida fortare än vad de har balans för. När vi bara kör på och jagar omkring hästarna så blir det i och för sig fart – men inte så mycket mer. Den goda träningen uteblir, säkerheten uteblir och kvar blir en häst som hamnar på bogarna och blir stressad. Det är inte ett pris vi är beredda att betala.

För typ sju år sedan införde jag den här regeln – och den gäller än idag. Regeln får oss att förstå att balans är viktigt, och att vi måste sätta grunderna innan vi kan gå vidare. Kan vi inte göra halt från skritt eller skritt från trav i balans, lär vi inte kunna stanna i balans från galopp heller. Och då blir det gärna pannkaka. Särskilt om målet är galopp över en hel äng!

Och nog satte ungdomarna på lägret den sommaren full fart på ängen. Efter ett väldigt sjå med grunderna. Och fort gick det, och hästarna hade skoj och ungarna satt kvar! 😀 De kunde stanna sina hästar med bakbenen under sig efter att ha forsat som skållade troll över fältet för att se vem som var snabbast. Och jag skrattade – för god ridning är god ridning vilket mål vi än har. Och har hästarna kul, har jag kul.

I sommar gör vi samma sak som alltid. Vi sätter grunderna och jobbar på basen. För att komma till toppen. I balans, med hästarna med oss – inte emot oss. Just nu leder ”den yngste” av oss ligan- hon gör en miljon övergångar på sin ”Ferrari”-häst  så den inte springer iväg, utan väntar på sin ryttare, så att hon inte faller framåt och bara forslar iväg som en skottkärra. Och vilka resultat hon får. Det är en njutning att se. Det blir samspel, balans och glädje i alltihopa. Klok ridning, med mål i sikte. Det kommer också hjälpa den hästen lång tid framöver – att lära sig invänta sin ryttare är en gåva för varje häst – för en sådan häst är en säker och rolig häst att vara med. Och en sådan häst håller i längden.

 

 

Att hoppa upp i sadeln

Att hoppa upp i sadeln

Tänk vad cool en app kan vara. Här plåtar vi ungdomarna när de hoppar upp, solen skiner och så lägger vi till en liten applikation som gör att allt ser så häftigt ut.

Det är väldigt roligt att visa hur det kan vara när det stämmer – för det gör det för det mesta. Gör det inte det, ,fixar vi orsaken. Det är meningen att hästarna ska ha lika kul som vi. Och nog tyckte hästarna det var roligt på det pass som följde – förutom de eländiga bromsen. Nu kommer vi att testa en hemmagjord bromsfångare. Vi får väl se om den funkar. Och så jobbar vi vidare med tips och råd om en trevlig och härlig vardag med häst på http://www.bastahastagaren.com. Det kommer fler tips och råd vad det lider – så följ vår ”systerblogg” så slipper du missa något! 😀

Bästa hästägaren

Upphoppet i sadeln är starten på varje ridpass. En glad, samarbetsvillig, rätt tränad och frisk häst ska vara lätt och ledig att hoppa upp på. En pall gör det lättare att komma upp i sadeln utan att dra den snett.

Ordet upphopp kommer sig av att vi ska lyfta oss upp i sadeln utan att dra den snett. Tänk att du har glödande kol i den stigbygel som du kliver upp i och håll ett stadigt tag om sadeln med handen på motsatt sida från den du hoppar upp ifrån. Det förhindrar sadeln att glida sidleds när du stiger upp i sadeln.

Sjunk mjukt ner i sadeln när du ska sätta dig. Ingen gillar en kluns som trillar ner på en känslig rygg.

Det ska vara lika lätt att hoppa upp i sadeln från höger sida. Hästar mår bra av att vi övar saker och ting från båda sidor.

Har…

Visa originalinlägg 115 fler ord

Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Ansvaret ankommer oss alla

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

Lyssnar du?

Lyssnar du?

Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete  – för man var ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.

När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?

Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.

lyssnardu.jpg

Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. wilma och nisse!

För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst –  så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?

Vågar du lyssna på din häst?

Här är ett forskningsreferat från en studie som just handlar om att hästar försöker kommunicera med oss människor. Artikeln finns i The HORSE, en tidning på nätet som för övrigt rekommenderas varmt! 

omslaget2

Hästens rätt till välfärd

Nu är den här! Webbsidan och bloggen Bästa hästägaren – för alla som vill få fakta, tips och råd angående det där med att hålla häst, hantera häst och träna häst! 😀 Jag fortsätter såklart med mina egna reflektioner på den här sidan, Busenkelt, en blogg som numera har tio år på nacken. ❤ Önskar er god läsning under sommarferierna, och framöver förstås!

Bästa hästägaren

Något som nämns ofta när det kommer till djurvälfärd är de fem friheterna. Dessa fem friheter är:

1. Frihet från hunger och törst genom tillgång till färskt vatten och en diet som upprätthåller fullständig hälsa och kraft.
2. Frihet från obehag genom att ordna med en lämplig miljö som inkluderar skydd och en komfortabel viloplats.
3. Frihet från smärta, skada och sjukdom genom förhindrande av detta eller snabb diagnos och behandling.
4. Frihet att utföra naturligt beteende genom att tillgodose djurets behov av tillräckligt utrymme, rätt resurser och sällskap av djurets eget slag.
5. Frihet från rädsla och oro genom att säkra förutsättningar och behandlingar som undviker mentalt lidande.

ensam redDen kunskap vi behöver för att ta hand om en häst på ett bra sätt inbegriper således en mängd olika områden. Till att börja med behöver vi kunna skapa en god hästmiljö så att hästen får sina grundläggande behov tillgodosedda och…

Visa originalinlägg 139 fler ord

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤