Jädra Gård

av

Gerd Heuschmann på Jädra Gård

Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.

Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.

Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.

Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.

Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.

Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.

Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.

Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.

Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!

 

Annons
av

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?